”Djävla ofog!”

Min gamle svärfar hade inte långt kvar. Vi satt runt honom på sjukhuset och höll igång samtalet. Jag berättade om att jag just börjat i en statlig utredning om telefonförsäljning. Då glödde ögonen till. Rösten, som var en plåga att använda, uttalande hest två ord. ”Djävla ofog!”. Han visste. Med sin artighet och dåliga hörsel var han ett lätt byte för unga provisionsdrivna säljare. Scenbyte. Ung, ambitiös bekant fick inget jobb – utom som telefonförsäljare. Efter en månad slutade hon, djupt skakad och illa berörd över att pressas att prata omkull äldre och andra oförberedda konsumenter i sina hem. Hon föredrog arbetslöshet. Scenbyte. Vårt hem, hustrun svarar och får en säljare i örat. En yngling rabblar sitt manus som antyder att han representerar Telia. På följdfrågor visar det sig att han inte alls gör det, han kör en fuling för att försöka få hustrun att byta till en helt annan, liten operatör. Hon går inte på det. Ynglingen avslutar snabbt samtalet.

Tre situationer som vittnar om de stora problem som finns med telefonförsäljning. I morgon är det möte i den statliga utredningen. Som expert där skulle jag kunna använda dessa exempel – eller något av allt annat som släkt och vänner berättar. Men det tänker jag inte göra och behöver inte göra heller. Våra medlemsorganisationer är rasande på telefonsäljarnas övergrepp och jämför dessa med hemfridsbrott. Konsumentverkets har precis kommit med en utmärkt rapport som visar svart på vitt hur stora problemen är, hur skojeriet satts i system och hur genuint illa människor tycker om telefonförsäljning. På den konferens som ordnades utifrån rapporten nyligen försökte branschen prata bort siffrorna och säga att ”nu ska vi lösa detta”. Svaret är förstås att siffrorna inte går att prata bort och de har haft alla chanser i många år. Att dessutom tillåta säljsamtal till mobiltelefoner i detta läge är närmast ett slag i ansiktet på konsumenterna. Nix-systemet vittrar dessutom sönder mer och mer i och med att vi får fler ”affärsrelationer” som vi godkänner via våra klick på internet. Det enda raka nu är att göra som de flesta andra länder i Europa – antingen införa krav på skriftliga avtal eller ett förhands-okej av konsumenterna för att få ringa upp (ett s k Jox-register). Helst både och. Det är glädjande att även Konsumentverket har den inställningen också. Branschen skramlar förstås om hot mot unga människors arbete. Verkets chef Gunnar Larsson gladde i alla fall mig genom att på konferensen avfärda detta som ”Skrämselpropaganda”.

Be Sociable, Share!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *