Skulle köpa tonfisk nyligen och fastnade framför denna hylla. Där fanns Abbas MSC-märkta tonfisk och en billigare variant. Vikt och annat var helt lika. Men den miljömärkta var mer än dubbelt så dyr – 21:50 mot 8:50. Och då undrar man ju lite varför. Och om mekanismerna bakom lågpriserna. Okej att någon krona extra tas ut för det välrenommerade varumärket Abba. Men resten av skillnaden? Är det så att Abba eller butiken tar ut extra mycket avans på den MSC-märkt. ”En köpstark grupp som efterfrågar miljö, de betalar säkert för sitt samvete”.

Mer än dubbelt så dyrt för tonfisk som fångats på ett miljömässigt och etiskt schysst sätt.

Det kan säkert finnas en sådant cyniskt resonemang från industri och handel. Men jag tror inte att det är huvudgrejen. Huvudgrejen är att det inte är den dyra maten det är fel på. Utan den billiga. Det finns ett pris på lågpriset. Ett mycket högt sådant. I fallet med tonfisk handlar det kanske om rovfiske på fredade vatten, plågsam död för djuren och bifångster i form av till exempel delfiner. Det framgår naturligtvis inte. Jag vill inte moralisera över dem som inte har råd att köpa den dyrare varianten. Och det är klart att mat inte ska vara dyrare än nödvändigt eller göda butikschefer. Men jag tycker att den kortsiktiga matproduktionens gigantiska avigsidor måste bli tydligare och saker måste hända.

För tyvärr är det så att lågprishetsen gjort att vi inte betalar det egentliga priset, vi skickar så att säga fakturan till fattiga arbetare, till mijön, till djuren och/eller till framtida generationer. Eller som andra uttryckt det: ”Den billiga maten är subventionerad av planeten” (Johan Rockström). ”Det finns egentligen ingen billig mat, det syns bara inte på prislappen i affären” (någon på LRF, har glömt vem).