Digital innovation på konsumentens villkor, är temat när Consumers International – ”konsumenternas FN” – träffas några dagar i portugisiska Estoril. Människor från precis hela världen samlas vart fjärde år för att välja styrelse och liknande men också att diskutera ett aktuellt ämne.
Globala konsument-utmaningar är det ingen brist på, men denna är viktig. Jag hade gärna sett mer fokus på hållbar konsumtion och det kommer det att bli framöver. Men digitaliseringen är också en ödesfråga. Vi är bara i början av det digitala samhället, inte mitt i. Nyttiga tjänster utvecklas, javisst. Men roffandet på våra personliga data är bara i startfasen och kommer att bli än mer raffinerad och systematisk. Och vi blir utsatta och sårbara när sakerna börjar bli uppkopplade på allvar och dessutom börjar tänka själva (artificiell intelligens).
En vanlig iPhone har blivit något av varenda skvallerjournalists eller spions våta dröm. Kinas makthavare har fattat galoppen och visar vad som går att göra. Ansiktsigenkänning, spårning, inköp, uppkopplade prylar och likes på sociala medier är utmärkta redskap även att kontrollera och tysta människor. Särskilt i kombination.
Vi har anmält Google för deras otroligt detaljerade dataspårning till Datainspektionen, och nu måste jätten förklara vad de håller på med. Dagens Nyheter har just haft en artikelserie om spårning som ger en skrämmande bild.
Halva jorden är uppkopplade, smarta telefoner finns i varenda avkrok vilket ger stora möjligheter. Utvecklingen måste fortsätta, liksom kampen att minska klyftor där internet redan finns i form av ”digitalt utanförskap”. Men det får inte ta fokus från vad som händer med våra personliga data, vår profil, den digitala beskrivningen över vilka vi ”är”. För oron växer. Det märks i den allmänna debatten, det märks här i Estoril. Utvecklingen är ”creepy”, läskig.
Det handlar om fördelning av ansvar konsument-företag-politik. Någonstans kokar också allt ner till en viktig fråga: Vem ska äga våra data? Och grundsvaret måste till slut bli: Vi själva.
Det sägs mycket klokt här om hur vi ska få kontroll, men tyske konsumentbasen Claus Müller sammanfattade det fint:
Vi behöver fungerande information till konsumenterna. Inte dagens groteskt oöverskådliga avtal utan snarare symboler eller liknande.
Starka ”vakthundar” både i form av myndigheter med (hugg)tänder och konsumentorganisationer med kraft och resurser. Alla människor, inte minst de som är ovana vid internet, måste också få möjlighet att få vägledning och att rapportera övertramp.
Pålitlighet måste bli ett ledord i näringslivet. Det pratas mycket om förtroende (”trust”) men det räcker inte. Incitament måste skapas för att bli transparenta och att köra med öppna och schyssta villkor.
Några veckor tidigare var jag på en hearing med utrikeshandelsminister Ann Linde och då var det trist att höra näringslivsföreträdare sucka över ”fokus på konsumentskydd” och kräva ”fria dataflöden”. Medvetna konsumenter som har kontroll över sina uppgifter kan knappast bara dåligt för marknaden och innovativa företag. EU:s dataskyddsförordning GDPR kan ses som en startpunkt.