I en komplex värld med ökade klyftor behöver konsumenterna stöd. Alternativet: Det blir väldigt besvärligt och dyrt för de mest utsatta. Och för samhället. Därför är den kommunala konsumentvägledningen livsviktig att slå vakt om. Exakt hur handlade en debatt på Konsumentdagarna i Borås om, som jag deltog i.

Konsumentvägledningen har fyra decennier på nacken. De är vardagshjältar som med blygsamma medel åstadkommer små mirakel. Kommunal vägledning har flera unika egenheter värda att slå vakt om – den känner och kan prata direkt med lokala företag, den tillåter personliga besök för krångliga ärenden, den kan förebygga istället för att enbart släcka bränder. Förra året startade en helt nya aktör, Hallå Konsument, som centralupplysningstjänst. Den har fungerat väl gentemot konsumenterna, bortsett från oacceptabelt långa köer. OCH bortsett från att tjänsten i sig ger bränsle åt nedläggningar i kommunerna. Vi var många som varnade för detta redan från början och nu verkar vi – tyvärr! – få rätt. Senaste rapporten Läget i landet bär syn för sägen.

Så vad göra nu då? Ja, deltagarna i panelen idag hade olika idéer. Samverkan var ett nyckelord. Konsumentminister Per Bolund sa att att det var ”väldigt oroande” och pratade om tio nya miljarder till kommunerna, som bland annat kan användas för konsumentstöd.

Mina svar löd ungefär så här:

• Utnyttja de tillgångar som finns – alltså Konsumentverket, rådgivningsbyråerna och vägledningen i över 200 kommuner (som har fått kraftigt minskat antal samtal). Det kräver inte minst bättre hänvisning från den centrala ”ingången” till kommunerna. Eftersom många tänker ”Konsumentverket” när de har ett konsumentproblem bör även myndighetetens växel och hemsida hänvisa till kommunerna. såväl från Hallå Konsument men
• Förhindra en nedläggningslavin. Konsumentverket, ansvarig minister Per Bolund och andra kan göra mer – turné med Sveriges Kommuner och Landsting, regionala träffar, riktade pengar. Och så måste den ekonomiska nyttan med konsumentstöd utredas, så att krassa kommunalpolitiker kan få de avgörande pengaargumenten. Forskningspengar, tack.
• Öka det förebyggande arbetet. En stor del av idén bakom Hallå Konsument var att det skulle ”frigöra resurser” för att mota Olle i grind i samtal med unga, arbetslösa, invandrare etc. Så har det inte blivit, det förebyggande arbetet minskar. Här behövs pilot- och temaprojekt, goda exempel med mera.
• Utnyttja den ideella kraften. Frivilligorganisationerna är många och har flera fördelar: De är snabbfotade, de når direkt ut till målgrupper som annars är svåra att nå och de kan vara raka i svåra frågor om livsstil och normer (hur ska jag konsumera hållbart, vad ska jag undvika att köpa, vilka företag agerar oetiskt etc). Myndigheter kan inte och ska inte göra allt.
• Synliggör behoven och definiera en god konsumentvägledning. Det blir allt mer som en konsument ska klara av. Vi behöver en diskussion om rimlighet, delaktighet och om vad en ”normalkonsument” är. Det borde öka den politiska motivationen att satsa på konsumentstöd. Per Bolund, Konsumentverket och andra behöver peka med hela handen och säga att det krävs vissa grundkriterier, kanske använda vår mall för en ”skamgräns”.

Dessutom behöver vi skaffa bättre underlag för analys. ”Seismografen” – den årliga rapporten Läget i landet – utgår i hög grad från vilka som har och inte har kommunal vägledning. Som om det vore digitalt. Var tredje vägledare jobbar mindre än fyra timmar i veckan, alldeles för otillgängligt och för lite för att kunna behålla kompetensen. Dessutom späs konsumentvägledningen ut, kan man säga, när den blir en del av en mer generell rådgivning på kommunens kontaktcenter.

Konsumentvägledarnas Förening har larmat om den vikande trenden, senast i SVT:s Plus. De föreslår nu ett obligatorium, alltså att kommunerna ska tvingas ha konsumentvägledning. Fortsätter nedläggningarna kanske det är enda vägen.