Veckan har gått i köttets tecken. Måndagen blev allt annat än köttfri, när en landsbygdsminister och en liberal debattör utlöste stora känslosvall i den alltid lika politiskt känsliga köttfrågan. Sven-Erik Bucht yttrade i Ekot att kött varken var dåligt för miljön eller hälsan. För det fick han skäll – även av sina egna. Även jag blev alldeles paff och undrade vad regeringskollegorna från miljöpartiet egentligen tyckte. I senare uttalanden backade Bucht och ansåg också att intervjun var för hårt klippt.

Fakta är att köttkonsumtionen har skenat de senaste decennierna. Vi behöver äta mindre men bättre kött av både miljö- och hälsoskäl. Dagens köttfrossa är en parentes. Det av EU subventionerade lågprisköttet för oss i fördärvet.

Buchts uttalande ökar på oron inför den kommande livsmedelsstrategin, som skulle speglas av ”bred samsyn” och med hållbar utveckling som ledstjärna. I nästa vecka är det nytt möte i den så kallade dialoggruppen och hoppas vi på raka svar på frågor om varför processen försenats och varthän det egentligen barkar. Bucht talar mycket om ett konsumentperspektiv (senast på ett riksdagsseminarium igår – bilden). Men vad betyder det egentligen i praktiken? Och var tar folkhälsan vägen i strategin?

Liberalen Carl B Hamiltons inlägg på DN Debatt kom lite i skuggan av Bucht-intervjun. Men Hamilton svor rejält i kyrkan genom att tala om ”köttprotektionism”. Hamilton har en poäng i att svenskt kött per definition inte nödvändigtvis är bäst ur smak- och kvalitetsynpunkt. Men han verkar ha missat att antibiotikaresistens är ett extremt allvarligt hot och där är svensk djuruppfödning bättre än i andra länder. Och ursprungsmärkning är något konsumenterna vill ha för att kunna göra välinformerade val. Hur kan en inbiten liberal ha någonting emot det? Hamilton fick också duktigt med repliker.

I den förträffliga P1-reportageserien Matens pris sändes i veckan ett avsnitt om ”Köttet och politiken” som resonerade kring varför det här med kött är så känsligt. Bucht medverkar och menar att köttskatt är uteslutet, Anders Wijkman vittnar om hur det blir helt tyst bland politikerna när styrmedel kring köttet förs på tal. Detta trots att insikterna växer om vikten av att äta vegetariskt och om nackdelarna med dagens köttproduktion och –konsumtion. Men köttet är en central del av vår kultur och det finns en utbredd inställning – inte minst bland män – att politikerna inte ska påverka det jag lägger på grillen. När det tydligen är helt okej när det gäller bensin, tobak, alkohol och parfym. Och när kött faktiskt är subventionerat genom EU:s jordbrukspolitik. Här vågar väldigt få politiker utmana väljarna. Eller mäktiga lobbyintressen hos jordbruket och industrin.

Trenden är tydlig – ökat medvetande om köttets baksidor. Men det går alldeles för långsamt. Information kommer inte att räcka, det krävs även modiga politiker som tänker långsiktigt och inför styrmedel. Det verkliga priset måste synas på prislappen. Handeln måste också göra mer för att bidra till att vi köper mindre men bättre kött, om vi nu ska ha kött. Att det är omöjligt är bara snack. Varför ska just köttet vara en volymprodukt? Kunderna lägger gärna pengar på knäckebröd, olivolja, youghurt, potatis och andra varor där det finns ”premiumprodukter” så varför skulle det inte funka på köttet? Där det faktiskt är nödvändigt både av folkhälso-, djurskydds-, miljö- och klimatskäl. Vilket också föranleder mig att slå ett slag för den förträffliga Köttguiden!