Det kallas delningsekonomi eller kollaborativ ekonomi. Egentligen handlar det om något så enkelt som att dela, vilket vi egentligen gjort sedan vi bodde i grottor. Utnyttja de resurser som vi har istället för att kasta eller låta stå oanvända. Men nu har det blivit modernt och håller på att explodera.

Det handlar om samåkning, klädbibliotek, lånecyklar, lägenhetsbyte, bilpooler, soffsurfning, crowdfunding, shareware, verktygs- och leksakspooler. Airbnb, en webbsida där det går att hyra privatbostäder, har fler uthyrningar de senaste åren än de stora hotellkedjorna, enligt KTH-forskaren Karin Bradley. En sjättedel av USA:s ekonomi lär vara ”sharing economy” och från hela världen kommer ständigt nya idéer.

En del av de här funktionerna har funnits länge, annat är nyare. Det som gjort den nya utvecklingen möjlig är internet och smarta telefoner. Man kopplar ihop dem som har något och dem som behöver – vare sig det gäller prylar, ytor eller tjänster. Och inte minst – man kan sätta betyg och avge omdömen. Tillit och transparens är nämligen bränslena i den nya ekonomin.

Själv har jag i tjugo år bott i kollektivhus, 25 hushåll hjälps åt fyra kvällar i veckan att laga mat i en gemensam lokal i huset (bilden). Det fungerar utmärkt, spar tid och pengar och gör att vi lär känna varandra i grannskapet. Bara fördelar. Dessutom är det miljövänligt. Vi kokar en gryta till 35 personer vid samma tillfälle (och använder allt mindre kött) och tar vara på eventuella rester till lunchlådor och framtida bufféer.

Hela trenden är i grunden sund och välkommen och en mycket viktig del av en hållbar utveckling. Varför måste vi äga så förbannat mycket, när vi kan spara tid, pengar och jordens resurser på ett smart och i grunden självklart sätt? Och vi har bara sett början. Kanske gör den nya ekonomin att vi kan betrakta de senaste femtio årens slit- och slängmentalitet som en historisk parentes.

Utvecklingen är större än man kan tro. Det påverkar hur vi betalar och skapar nya ”valutor” men leder också till problemen med integriteten. Vissa intressen känner sig hotade – hotell, taxibolag, tillverkare av slit- och slängprylar. För oss i konsumentrörelsen håller detta att segla upp som en stor fråga. I det europeiska konsumentparaplyet BEUC, med 40 medlemsorganisationer runt om i Europa, leder jag en strategigrupp om hållbar utveckling. Där är nya – eller nygamla – konsumtionsmönster viktiga delar. Men det finns också stora utmaningar.

Konsumenträtten är en. Lagstiftningen bygger på att vi köper en pryl eller tjänst av ett företag för pengar. I delningssituationer är det inte alltid klart vad som säljs, vem som är konsument och producent. Är t ex den som hyr ut sin soffa via couchsurfing.com köpare av en förmedlingstjänst eller en uthyrare? Här måste till ett helt nytt regelverk och det arbetet måste starta nu.

Försäkringar och ansvar är en annan. När ingen äger är det frågan om vem som ska stå för risken och kostnaderna när något går snett. Gäller hemförsäkringen om man hyr ut eller delar ägodelar och boytor?

Integriteten är en annan. Mycket av de nya tjänsterna bygger på att vi hittar varandra via olika plattformar på internet. Vi söker, delar och tycker till. Vad händer med de uppgifterna? Säljs de vidare, som ”profiler” för att företag ska skicka reklam till oss. Hur ska vi som konsumenter förstå situationen utan att behöva vara kroniskt misstänksamma och ägna timmar åt långa, krångliga avtal?

Inget av det är olösligt. Men lagstiftarna, företagen och vi konsumenter måste tänka i nya banor. Våga tänka i nya banor, för här finns enorma möjligheter.