Media har de senaste veckorna fyllts av spekulationer huruvida det blir rekord i julhandeln eller inte. Detta efter en prognos från Handels Utredningsinstitut (HUI). Så här lanseras den: ”Förutsättningar finns för en god jul för svenska konsumenter och för svensk detaljhandel. Hushållen är köpstarka och konsumentförtroendet är på nivåer vi inte sett på flera år. Orosmoln finns emellertid fortfarande när det gäller hushållens prioriteringar…”. Vad betyder det? Jo, att handeln oroar sig för att människor kanske tröttnat på pryl- och statushets, att de fått nog av att barn får så mycket klappar att de storknar och att de börjat reflektera över alla prydnads- och nyttosaker som snabbt börja samla damm och hamnar i grovsoprummen. Ur ett hållbarhetsperspektiv är naturligtvis den överdrivna julhetsen förkastlig, det förbrukar massor med resurser och förstör miljön på många sätt. Jag skulle kunna fortsätta om hela galenskapen att stressa runt och tömma både plånboken och kraftreserverna när julen i grunden handlar om något helt annat. Men ni kan allt det där. Det märkliga och intressanta är att mediarapporteringen så ensidigt visar det traditionella synsättet på tillväxt. Och här sitter staten, näringslivet och massmedia i samma båt – hög konsumtion enligt enligt traditionella mönster anses bra. Business as usual. Vi ska handla utav helsike, dessutom allt oftare med lånade pengar. Kredtibolagen är aldrig så aktiva som före jul.

Särskilt förvånansvärt är det att inte journalister har ett mer normkritiskt synsätt – mot HUI och mot hela cirkusen. I nästa vecka avslöjas ”Årets julklapp” och då lär vi på nytt se mängder av okritiska artiklar igen. Var finns miljö- och etikvinklarna i press, radio och TV? Var finns ifrågasättandet av att det omfattande köp, slit och släng-tänket (där vi nästan hoppar över slit-ledet)? Var finns alternativen?

En av våra partiledare reflekterade faktiskt över den här problematiken på en partistämma härom året. Han tog upp ”de ganska omfattande funderingar som finns i vårt svenska samhälle kring konsumtionssamhället.”, och fortsatte: ”Är det livets mening? Flest prylar när vi dör vinner Är det det som är syftet? Och också den här tanken – om alla konsumerar lika mycket som vi, klarar världen av det totalt sett? Känslan av att vara lite mer försiktig med konsumtionen, göra det mer hållbar, bli mer rädd om det man har, ett ökat intresse att sälja på blocket via nätet det man har haft till någon, familjer som diskutera att avstår från att ha julklappar på julafton, stressen som många känner av en sorts hets att konsumera, och kanske ännu värre för dem som inte alls har råd”. Partiledaren heter Fredrik Reinfeldt (jo, jag lovar) och han ansåg att ett nyfiket parti måste haka på såna här trender för att vara i takt med tiden. Trots att orden kom från självaste statsministern kan man säga att de föll ganska platt. Allt fortsatte som vanligt. Vi får se hur länge. Förr eller senare kommer en seriös, omfattande debatt om hur vi ska leva på ett sätt som inte lånar av framtida generationers möjligheter att överleva.