Trött men nöjd. Så känner jag mig en av höjdpunkterna på ”konsumentåret” – gårdagens utdelning av årets konsumentpris Blåslampan. Som ju gick till Katarina Johansson, författare till boken med den fyndiga titeln ”Badskumt”. Lättläst och viktig larmklocka, en av allt fler om de kemikalier som vi omges av och smetar in oss i. Och som vi vet alldeles för lite om. Och betalar massor för. Här behövs debatt och mer granskningar, hygien- och kosmetikabranschen har länge klarat sig för alltför lätt undan. Så grattis till dig, Katarina. Grattis också till de tre andra finalisterna, alla mycket välmeriterade även de. Juryn hade inget lätt arbete, kan jag avslöja. Vem ska få priset nästa år? Välkommen med nomineringar redan nu.

Nöjd är jag också med eftermiddagens seminarium ”Hur ska företagen rädda världen?”. Hur, inte om de ska rädda världen. Ni som inte var med missade något. Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria, inledde med intressanta tankar om varför vi konsumerar så mycket och så miljömässigt och etiskt fel. Han talade om det ”konsumentionsindustriella komplexet”, där flera faktorer samverkar, bland annat reklam och gammaldags sätt att mäta ekonomisk framgång. En intressant bakgrund till diskussionen om den ohållbara konsumtionshetsen var statsministerns tal på moderatstämman (läs ledaren i nyhetsbrevet om det). Därefter fick ICA, klädföretaget Houdini och hemelektronikbranschen svara på hur de jobbar. Hoidini imponerar, men det gör tyvärr varken ICA och de vilt TV- och datorsäljande hemelektronikföretagen. Jobbet har bara börjat och ansatserna syns knappt i butikerna. I den efterföljande debatten fick Åsa Romson svara på varför inte politikerna gör mer, Svensk Handels Yvonne Ingman svara på varför inte handeln gör mer och jag svara på frågan om konsumenternas roll mitt i allt detta. Eftersom detta är min blogg tänker jag upprepa mina egna poänger: Att alla tre parter har ett jobb att göra, att hänvisning till konsumentmakt inte får bli ett svepskäl att inte göra mer, att det måste bli lättare att välja rätt, att företagen inte kan vänta på superstarka köpsignaler utan måste gå före och faktiskt folkbilda även de. Handeln måste bli lok och inte bakvagn. Debatten kom också att handla en del om köttet, vilket jag kommer att återkomma till inom kort.