En ny regeringen – oavsett hur den ser ut – har mycket att ta tag i. Jag har skrivit mycket om hur konsumenterna svikits av politiken här på bloggen och debattartiklar i bl a Aftonbladet. Men här tänker jag fokusera på klimatomställningen och en av de mest centrala frågorna – elbilarna.

Att inte mer har hänt är en skandal. Som det nu är nödvändigt att rätta till, om vi ska ha en chans att nå klimatmålen. Transportsektorn står trots allt för ungefär en tredjedel av de inrikes utsläppen och den sektor där mest behöver göras.

Sverige är sämst i Norden med andel elbilar. Den utdragna Hormuz-krisen visar (igen) hur sårbara vi är för störningar av tillgången på det svarta guldet. Samtidigt: Hälften av de 21 000 som sökt Tidö-regeringens elbilsstöd har fått nobben. De konstlat låga bensinpriserna har naturligtvis också bidragit till att allt fler tvekat.

Kort sagt: Det går åt h-e för långsamt. 

Trots alla fördelar med elbilarna:

Ekonomin. Kör man mellan 1000 – 1500 mil varje år blir elbilen snabbt lönsam, i alla fall för den som har möjlighet att ladda hemma (vilket inte minst gäller i allt från glesbygd till villaförorter).

Effekten. En elbil utnyttjar runt 90 procent av energin i elen, så att det blir rörelse. Den är alltså extremt effektiv. En fossilbil är en katastrof vid en jämförelse – 20-30 procents verkningsgrad, trots att förbränningsmotorn funnits i långt över hundra år. Varför talas det inte mer om detta?

Miljön. Även om utvinning av metaller, tillverkning etc av elbilar orsakar miljöproblem så visar forskningen att en elbil bara har hälften så stor miljöpåverkan som en fossilbil under sin livstid. Om ens det.

Framtida ”uthyrning” av batteriet till elbolag för att balansera effekttoppar – och tjäna pengar. Mycket återstår men alla timmar elbilarna står stilla och är uppkopplade kan de bli rena spargrisen.

Sist men kanske minst: Kul-faktorn. En elbil har mycket bättre utväxling. Tryck på gaspedalen och du får en så kallad åsnespark i ryggen. Alla elbilar är sportbilar, utan att man behöver langa upp miljoner för en Porsche eller Maserati.

Vad som faktiskt hänt är att infrastrukturen blivit klart bättre. När jag åkte en tur i Norrlands inland med mina nya Nissan Leaf 2018 var det ett pokerspel. Räddningen kunde bestå av sådant som en natt med husvagns-el på Junsele campingplats (bilden ovan). Räckviddsångesten var befogad, i allra högsta grad. Problemet var då – och kvarstår – att laddningen tar lång tid. Samtidigt vänjer man sig som elbilsägare snabbt vid att planera längre resor, så att laddning och mat och bensträckarpauser sammanfaller. Det blir inte så jobbigt som många föreställer sig.

Ett stort problem är att elbilen blivit en ”kulturfråga”. Fossilromantiken är utbredd, med sin förkärlek för brumbrum, osig rök och doft av bensin och olja. Den underhålls av allt från rallytävlingar, monstertrucksideal, massiv fossilannonsering till realityserier om långtradarchaffisar. I somras såg jag en bejublad lokalrevy-uppsättning av klassiska ”Macken” – även den ett exempel (fast kul var det).

Det paradoxala är att glesbygdsbor förmodligen har mest att tjäna på att gå över till elbil. De kör långt men kan å andra sidan oftast ladda billigt hemma. Moderna elbilar kan ha dragkrok och har allt längre räckvidd. I Norrland kan kupévärmen vintertid vara ett problem, men det är planerbart och ofta lösbart. Särskilt när vi får allt fler laddstationer.

Så ingenting att tveka på. Alla partier på den rödgröna sidan har ambitiösa program för att få fart på elbilsutvecklingen och bryta Tidö-sidans misslyckade politik. Så det borde vara det första som sker. Ja, när vi nu får en ny regering…