Onödiga försäkringar

Läste att KO ger sig på hemelektronikkedjornas extraförsäkringar för TV, telefoner, ljudanläggningar, datorer etc. De är kritiska mot två av de värsta avarterna – att man betalar fem år redan från start och att försäkringen inte täcker totalskada (!). Det är utmärkt, och på tiden. Men dessa försäkringar är ett generellt problem. Många övertalas av ivriga säljare att ta den där extra försäkringen och kanske betalar 500 kronor extra – bara för en enda pryl. Sanningen är ju att detta är ganska dåliga, dyra och i grunden onödiga försäkringar. Konsumentköplagen och hemförsäkringen ger ett ganska bra skydd, särskilt om man har ett ”drulle-tillägg”. Själv säger jag alltid nej till säljarna, men de kan vara väl så envetna. Det beror på att de ofta har provision, deltar i säljtävlingar etc. En bra motreplik kan i ett sånt läge vara ”Jag trodde ni sålde grejer av kvalitet, som i alla fall ska hålla några år”. Marginalen är också så stenhård i mellan de stora ljud & bild-varuhusen att det inte är på prylarna de tjänar pengar på, utan de där ”extratjänsterna” som man försöker pracka på oss vid kassan.

Billig ananas = utsugning

Så har det hänt igen: Rovdrift på människor har avslöjats som en följd av att vi kan frossa i billig mat. Denna gång gäller det ananas. När du och jag betalar en tia så går 40 öre till dem som gjort det stora jobbet – skött odlingarna, skördat, bearbetat. Ofta till priset av sin egen hälsa. Och miljön. Se filmen och annat material som tagits fram av Consumers International. Hoppas att du blir lika upprörd som jag. På DelMonte och Dole som är orsaken. På ICA och andra aktörer här hemma i goa, trygga Sverige som inte är bättre på att ställa reella krav.  Det behövs för att få en förändring. Detta behöver vi påminnas om igen och igen – att det låga priset har ett högt pris. Om människor bara visste – så skulle de aldrig acceptera detta. Det är min fulla övertygelse. Därför behövs såna här avslöjanden, så att vi kan få till det kunskapslyft som gör att konsumentmakten kan slå till med full kraft. Och tvinga utsugarna att ge vettigt betalt och sluta förstöra hälsan och miljön för dem som finns långt därborta där ananasen gror och växer.

Varför betala för att betala?

Förbannad på fakturaavgifterna? Du är inte ensam. Vi är många som irriteras över att det dyker upp en extra post längst ner på räkningarna. Kallas den inte fakturaavgift kallas den administrativ avgift eller något annat innovativt. Ett tillägg är det i alla fall till det man trodde var priset, ett tillägg på 15 – 35 kronor. Göteborgs-Posten har räknat ihop vad ett hushåll kan få betala i såna här avgifter. Det blir närmare 1600 kronor om året – för fast telefon samt en mobiltelefon, el, bensinkort, matkonto, försäkring och en avbetalning på en bil. Rätt mycket pengar, alltså.

Fakturaavgifter har funnits så länge det funnits fakturor och de verkar inte vara i avtagande, snarare tvärtom. Nu har de till och med börjat dyka upp för autogirobetalningar, hos t ex Telia och Trygg Hansa.

Två saker kan sägas. Ett: Detta är ett sätt att smyghöja priset. Detta är att lura kunderna. När väl kunden är ”hemma”, alltså har accepterat villkoren lägger man en extra avgift. 195 kronor blev plötsligt 220. Simsalabim – lite extra förtjänst.

Och två: Varför ingår inte alla kostnader i slutpriset? Det borde vara självklart. I andra sammanhang är det förbjudet att komma med överraskande tillägg – skatten på flygpriset, moms på målerijobbet (som förutsätts ingå i priset till privatpersoner). Eller som nu senast – att handlare tar ut en kortavgift, vilket är i lag förbjudet från och med augusti.

Tänk följande tanke: När du betalar maten görs ett tillägg för kassörskans lön. När du köper en platt-TV kommer en extra avgift för handlarens lokalhyra. Det skulle vi naturligtvis aldrig acceptera. Men vi accepterar fakturaavgifter. Eller tvingas acceptera. Läs i Råd & Röns ledare vad som händer den som försöker stryka avgiften.

Fakturaavgifter är ett otyg. Och de är diskriminerande. Det finns sätt att slippa dem, att skaffa e-faktura. Men det drabbar vissa grupper, de som inte har internet, inte känner sig säkra med internet eller inte har dator över huvud taget. Och de är många.

De som tar ut avgifterna säger att det är så dyrt med pappersfakturor. Dels tror jag att det är ett svepskäl för att kunna presentera ett lägre pris på själva grundprodukten. Men det bygger också på idén att ”dyra” kunder ska betala sina egna extrakostnader. Nu är det ju så att kunder är olika dyra.I en butik kan vissa kräv30 minuter att bestämma sig, andra lika många sekunder vilket kräver olika mycket personal. Extremen är försäkringar där vissa betalar i decennier utan att behöva använda försäkringen medan andra drabbas olyckor, krockar och inbrott.

Tyvärr är avgiften laglig. Den finns med i det finstilta, det som du inte hann eller orkade läsa när du tecknade avtal om telefoni, bredband, el, försäkring etc. Frågan är om den ska fortsätta att vara laglig. Om det går att förbjuda kortavgifter kan jag inte se några skäl för att inte förbjuda fakturaavgifterna.

Bankerna är kort-bovarna

Kortavgifterna har ju förbjudits, inte en dag för tidigt. Varför ska jag betala för att betala? Att driva butik är ju förenat med en massa kostnader – lokaler, personal, grossistkostnad för själva prylen etc. Så varför ska just en av kostnaderna, den för korttransaktionen, kosta mig som kund extra pengar? Kontanthantering kostar ju för övrigt också pengar.

Göteborgs-Posten skriver om problemet för småbutikerna, som ser hela avansen slukas upp av bankernas avgift för kortköpet. Det är naturligtvis inte småhandlarens fel och det är olyckligt konsumenter ställs mot dem. Detta är uppenbarligen en fråga som engagerar, handlare i Göteborg har börjat ringa. Skomakare G tyckte bankerna var rena maffian, som både tar en årsavgift av sina privatkunder och samtidigt skinnar småhandlare. Han har helt rätt i de dubbla avgifterna, det kan verkligen diskuteras och bankerna går ju mestadels strålande bra såhär strax efter finanskrisen. Här är en fråga där konsumenterna och Svensk Handel står på samma sida. Om lagen leder till att det blir mer kontanter och därmed mer rån och samtidigt gör att småhandlare slås ut så borde nåt göras snarast – åt bankernas möjlighet att ta ut avgifter. Hör du det, Odell?

Naturens hämnd – igen

Stordriften i de enorma djurfabrikerna runt EU skapar nya smitthärdar. Vår jakt på billigt kött kan leda till ökad antibiotikarestens – och i allra värsta fall hota vår egen överlevnad. Om detta har rapporterats både i den nya boken ”Döden i grytan” och i mängder av stora reportage.  Senast gäller det sjukhussjukan MRSA, som sprider sig bland Europas svin och nu även nått Sverige. Alltihop är just – sjukt! Instängning, långa frakter och andra delar av dagens industriella djurhållning strider inte bara mot förnuftet utan även mot naturen. Massanvändning av antibiotika för att skyla över djurplågeri slår nu tillbaka. Det har skett tidigare – galna ko-sjukan är ett annat exempel på en slags naturens hämnd.

Frågan är inte ny, men den är stor och jätteviktig. Och komplex. Det handlar ju inte om att fläskkött är farligt – men att dagens konsumtion och produktion kan få ödesdigra konsekvenser. Här delas ansvaret av uppfödarna, industrin, handeln, politikerna – och oss konsumenter. Vi måste ifrågasätta om vi måste äta stora mängder billigt kött – eller om vi kan äta mindre kött från djur som haft det bra. För det behövs stopp för handelns enögda lockpristänk (fläskkarré för 25 kronor kilot…hmmm), mer info och etiskt tänk från industrin och politiker som vågar utmana mäktiga lobbyintressen. Vad vi inte vill ha är politiker som bara pekar på konsumentmakten för att slippa ta sitt ansvar. Om inte ökad antibiotikaresistens är en väckarklocka för svinerier i djurhållningen – vad krävs då för att få en ändring?

Sossarna håller oss på halster

Nej, inte ännu. Det är svaret från socialdemokraterna på frågan om konsumentpolitiskt program. Vi väntar med spänning på vad ”inte ännu” innebär. Statsministerkandidaten Mona Sahlin har just pratat klart i Almedalen, men svaret kom inte just där. Vi får tolka den framtida inriktningen genom svaren på gårdagens utfrågning här i Visby, svaren på hemsidan – och genom att blicka bakåt. Socialdemokraterna har haft ministerposten åtskilliga varv, oftast i rollen som civil- eller jordbruksminister . Senast var det Ann-Christine Nykvist som det sista året av sin ministerperiod kallade sig ”matminister”, en titel som är klart mer tilltalande än jordbruksminister. Satsningen i pengar har dock varit ungefär lika stor – eller liten – vare sig det varit röda eller blå regeringar. Inget har sagts om någon jättesatsning framöver. Deklarationerna på hemsidan är ganska allmänna, ”ett starkt konsumentverk” och ”en stark konsumentrörelse” torde de flesta kunna ställa sig bakom. Men betyder det en förstärkning..? Vi kan bara hoppas.

Det finns en ideologisk skillnad mellan blocken – mer samhällsansvar för de rödgröna och mer egenansvar hos alliansens partier. Debatten igår mellan de sju partierna visade också att det finns en hel del samsyn – till exempel gäller vad som behöver göras mot överskuldsättning (möjligen med undantag av moderaterna). Man vill öka konkurrensen mellan bankerna, satsa mer på ekologisk produktion, de kommer med ett helt eget förslag är en priskommission för ”belysa tillsyns-, konkurrens- och prissättningsfrågor”. Intressant. Men vad betyder det, mer än vad som redan idag görs av myndigheter.

Alltså: Många intressanta förslag men också många frågetecken. En hyfsat kvalificerad gissning är att i en regering kommer socialdemokraterna att överlåta konsumentfrågorna åt miljöpartiet. Eller möjligen vänsterpartiet.

Bokslut om blodfoder

Mediastormen verkar ha blåst över för den här gången. Avslöjandet om grisarnas ”kannibalfoder” har ekat både här och där och för min del inneburit spräckta dagsscheman, en synnerligen tidig morgon (TV4 Morgon) och en möjlighet att slå ett slag för ursprungsmärkning och sätta ljuset på ”priset för lågpriset”.

Vad har det lärt oss? Jo, att mat mycket är en fråga om känslor. Att djuruppfödning inte är nåt gulligt, renstädat och Bregott-idylliskt. Att det i Sverige (men inte i övriga EU) finns en samsyn om det oetiska i att grisar äter grisdelar. Att frågan är komplex och kräver mer utredning: Vad är egentligen den minst dåliga proteinkällan för grisar – animaliskt foder (utan grisdelar) eller soja från Sydamerika?  

I midsommar och därefter kommer vi sannolikt att grilla som vanligt. Stora maffiga stekar med nån liten sallad till. Bra vore om debatten kunde ha det goda med sig att vi på sikt mera funderar på och diskuterar hur vi köper och konsumerar kött. Varken hälsan, klimatet eller djuren mår bra på att vi äter allt mer kött till låga priser. Min förhoppning – och övertygelse – är att vi på lite längre sikt kommer att äta mindre kött från djur som mått bra och ätit ”sunt” foder. Och att vi tills dess kommer att uppleva ett antal ytterligare djurskandaler.

Lågprisköttets pris

Grisar äter fett och blod från andra grisar som foder. Sedär en smaskig nyhet såhär i grillsäsongens inledning. Ekot avslöjande idag kom nog som en anstötlig nyhet för de flesta. Grejen är att blod och fett undantagits från ”kannibalförbudet” i EU, och att även om köttbranschen i Sverige tar avstånd så finns det mycket kotletter från angränsande EU-länder i butikerna som kommer från djur som ätit delar av sina artsfränder. Något påvisat hälsoproblem är det inte – däremot ett etiskt problem. Själv var jag med och kommenterade nyheten i P1 Morgon och underströk att det saknas konsumentnytta (som så ofta) och att detta är priset för att vi får billigt kött. En lösning är bättre ursprungsmärkning, men grundbulten är att vi till varje pris ska ha lågpris och att butiker fokuserar nästan bara på priset. Vi kan inte fortsätta så i längden, andra värden som kvalitet, miljö, etik och djurskydd måste komma in. Och gör det också alltmer, vi kommer att se en växande etisk ”våg”, tro mig. Vi kanske inte behöva äta massor av billigt kött, kanske bättre att äta mindre. Lika mycket pengar och bättre både för djuren, miljön och hälsan. Mer om detta kan du höra i P4 Extra idag, efter klockan 13.

Nåt är skumt med matpriserna

Betalar vi för mycket för maten? Ja, även om den har tagit en mindre del av hushållskakan så kan man undra om konkurrensen fungerar som den ska. ICA ökade sin vinst rejält till 620 miljoner första kvartalet, något som koncernchefen Kenneth Bengtsson förklarar med högre försäljning, högre bruttomarginal samt högre effektivitet. Någon sådan glädjekurva syns inte hos bönderna och frågan är ju vad som egentligen händer mellan jord och bord. Regeringen har nu tillsatt en utredning som ska ge svar på den frågan 1 mars nästa år. Mycket välkommet! Nyligen kom ju också en forskarrapport  från Stockholms universitet, ”Jakten på den värdefulla måltiden”, som visar att ICA:s dominans hämmar mindre leverantörers produktutveckling och att de inte tar konsumenternas oro på allvar. Igår kom PRO:s årliga prisundersökning, som visar att matpriserna skiljer sig 15 procent mellan billigaste och dyraste länet (som självfallet är Stockholm). Även det har naturligtvis att göra med konkurrensen. Sedan måste jag få avsluta med den vanliga käpphästen: Konkurrensen ska fungera så att vi inte behöver betala onödigt mycket för maten. Men det handlar inte om billig mat till varje pris. Det är en fråga om kvalitet, hälsa, miljö och etik också. PRISVÄRD mat, alltså.

Kuponghysteri

Är det möjligt att tänka sig ett liv utan rabattkuponger? Svar ja. Så har de haft det i Danmark. Tills nu,  när EU tvingar broderfolket att ta bort sitt förbud mot de små papperslapparna. I Sverige är det en del av tillvaron sedan länge. Hemma hos oss alla finns trolige någon liten hög som vid nästa handlingpass är tänkt att utnyttjas för att tjäna några kronor. Tyvärr funkar det sällan, kupongerna hamnar oftare i pappersinsamlingen än i plånboken, på grund av passerat datum. Och hamnar de i plånboken blir de ändå bortglömda.  Nyss ringde en journalist från danska Politikken och ville ha kommentarer. Han lät uppriktigt förvånad när han fick klart för sig hur utbrett bruket är. Vilket kan få en att fundera på hur fiffig den svenska ordningen egentligen är. Rabatter är det i sig ingen fel på (förutsatt att de är ärliga och inget kamuflerat ordinariepris). Men de små papperslapparna kunde vi gott vara utan. Vad är egentligen fördelen för konsumenten? Det skapar bara stress att hålla ordning på dem, är klart miljöovänligt och dessutom kostar naturligtvis själva hanteringen pengar för butikerna – som vi får betala. Sänk priserna generellt istället.