Nej, inte ännu. Det är svaret från socialdemokraterna på frågan om konsumentpolitiskt program. Vi väntar med spänning på vad ”inte ännu” innebär. Statsministerkandidaten Mona Sahlin har just pratat klart i Almedalen, men svaret kom inte just där. Vi får tolka den framtida inriktningen genom svaren på gårdagens utfrågning här i Visby, svaren på hemsidan – och genom att blicka bakåt. Socialdemokraterna har haft ministerposten åtskilliga varv, oftast i rollen som civil- eller jordbruksminister . Senast var det Ann-Christine Nykvist som det sista året av sin ministerperiod kallade sig ”matminister”, en titel som är klart mer tilltalande än jordbruksminister. Satsningen i pengar har dock varit ungefär lika stor – eller liten – vare sig det varit röda eller blå regeringar. Inget har sagts om någon jättesatsning framöver. Deklarationerna på hemsidan är ganska allmänna, ”ett starkt konsumentverk” och ”en stark konsumentrörelse” torde de flesta kunna ställa sig bakom. Men betyder det en förstärkning..? Vi kan bara hoppas.

Det finns en ideologisk skillnad mellan blocken – mer samhällsansvar för de rödgröna och mer egenansvar hos alliansens partier. Debatten igår mellan de sju partierna visade också att det finns en hel del samsyn – till exempel gäller vad som behöver göras mot överskuldsättning (möjligen med undantag av moderaterna). Man vill öka konkurrensen mellan bankerna, satsa mer på ekologisk produktion, de kommer med ett helt eget förslag är en priskommission för ”belysa tillsyns-, konkurrens- och prissättningsfrågor”. Intressant. Men vad betyder det, mer än vad som redan idag görs av myndigheter.

Alltså: Många intressanta förslag men också många frågetecken. En hyfsat kvalificerad gissning är att i en regering kommer socialdemokraterna att överlåta konsumentfrågorna åt miljöpartiet. Eller möjligen vänsterpartiet.

Mediastormen verkar ha blåst över för den här gången. Avslöjandet om grisarnas ”kannibalfoder” har ekat både här och där och för min del inneburit spräckta dagsscheman, en synnerligen tidig morgon (TV4 Morgon) och en möjlighet att slå ett slag för ursprungsmärkning och sätta ljuset på ”priset för lågpriset”.

Vad har det lärt oss? Jo, att mat mycket är en fråga om känslor. Att djuruppfödning inte är nåt gulligt, renstädat och Bregott-idylliskt. Att det i Sverige (men inte i övriga EU) finns en samsyn om det oetiska i att grisar äter grisdelar. Att frågan är komplex och kräver mer utredning: Vad är egentligen den minst dåliga proteinkällan för grisar - animaliskt foder (utan grisdelar) eller soja från Sydamerika?  

I midsommar och därefter kommer vi sannolikt att grilla som vanligt. Stora maffiga stekar med nån liten sallad till. Bra vore om debatten kunde ha det goda med sig att vi på sikt mera funderar på och diskuterar hur vi köper och konsumerar kött. Varken hälsan, klimatet eller djuren mår bra på att vi äter allt mer kött till låga priser. Min förhoppning – och övertygelse – är att vi på lite längre sikt kommer att äta mindre kött från djur som mått bra och ätit ”sunt” foder. Och att vi tills dess kommer att uppleva ett antal ytterligare djurskandaler.

Grisar äter fett och blod från andra grisar som foder. Sedär en smaskig nyhet såhär i grillsäsongens inledning. Ekot avslöjande idag kom nog som en anstötlig nyhet för de flesta. Grejen är att blod och fett undantagits från ”kannibalförbudet” i EU, och att även om köttbranschen i Sverige tar avstånd så finns det mycket kotletter från angränsande EU-länder i butikerna som kommer från djur som ätit delar av sina artsfränder. Något påvisat hälsoproblem är det inte – däremot ett etiskt problem. Själv var jag med och kommenterade nyheten i P1 Morgon och underströk att det saknas konsumentnytta (som så ofta) och att detta är priset för att vi får billigt kött. En lösning är bättre ursprungsmärkning, men grundbulten är att vi till varje pris ska ha lågpris och att butiker fokuserar nästan bara på priset. Vi kan inte fortsätta så i längden, andra värden som kvalitet, miljö, etik och djurskydd måste komma in. Och gör det också alltmer, vi kommer att se en växande etisk ”våg”, tro mig. Vi kanske inte behöva äta massor av billigt kött, kanske bättre att äta mindre. Lika mycket pengar och bättre både för djuren, miljön och hälsan. Mer om detta kan du höra i P4 Extra idag, efter klockan 13.

Betalar vi för mycket för maten? Ja, även om den har tagit en mindre del av hushållskakan så kan man undra om konkurrensen fungerar som den ska. ICA ökade sin vinst rejält till 620 miljoner första kvartalet, något som koncernchefen Kenneth Bengtsson förklarar med högre försäljning, högre bruttomarginal samt högre effektivitet. Någon sådan glädjekurva syns inte hos bönderna och frågan är ju vad som egentligen händer mellan jord och bord. Regeringen har nu tillsatt en utredning som ska ge svar på den frågan 1 mars nästa år. Mycket välkommet! Nyligen kom ju också en forskarrapport  från Stockholms universitet, ”Jakten på den värdefulla måltiden”, som visar att ICA:s dominans hämmar mindre leverantörers produktutveckling och att de inte tar konsumenternas oro på allvar. Igår kom PRO:s årliga prisundersökning, som visar att matpriserna skiljer sig 15 procent mellan billigaste och dyraste länet (som självfallet är Stockholm). Även det har naturligtvis att göra med konkurrensen. Sedan måste jag få avsluta med den vanliga käpphästen: Konkurrensen ska fungera så att vi inte behöver betala onödigt mycket för maten. Men det handlar inte om billig mat till varje pris. Det är en fråga om kvalitet, hälsa, miljö och etik också. PRISVÄRD mat, alltså.

Är det möjligt att tänka sig ett liv utan rabattkuponger? Svar ja. Så har de haft det i Danmark. Tills nu,  när EU tvingar broderfolket att ta bort sitt förbud mot de små papperslapparna. I Sverige är det en del av tillvaron sedan länge. Hemma hos oss alla finns trolige någon liten hög som vid nästa handlingpass är tänkt att utnyttjas för att tjäna några kronor. Tyvärr funkar det sällan, kupongerna hamnar oftare i pappersinsamlingen än i plånboken, på grund av passerat datum. Och hamnar de i plånboken blir de ändå bortglömda.  Nyss ringde en journalist från danska Politikken och ville ha kommentarer. Han lät uppriktigt förvånad när han fick klart för sig hur utbrett bruket är. Vilket kan få en att fundera på hur fiffig den svenska ordningen egentligen är. Rabatter är det i sig ingen fel på (förutsatt att de är ärliga och inget kamuflerat ordinariepris). Men de små papperslapparna kunde vi gott vara utan. Vad är egentligen fördelen för konsumenten? Det skapar bara stress att hålla ordning på dem, är klart miljöovänligt och dessutom kostar naturligtvis själva hanteringen pengar för butikerna – som vi får betala. Sänk priserna generellt istället.