Matfusket väl belyst i riksdagen

Heders åt riksdagens miljö- och jordbruksutskott som 1. Tog upp matfusket som ämne för en hearing, en fråga som upprör och engagerar miljoner 2. Bjöd in konsumentrösten. Fler utskott borde göra så, ta upp aktuella konsumentfrågor och se till att det även blir ett vanligt vardags-, brukar- och underifrånperspektiv. Jag var själv där och pratade och lyssnade och kan konstatera att det blev ett ovanligt tydligt konsumentperspektiv. Här har ju branschen ertappats med byxorna nere inte bara en utan många gånger, om man räknar såväl hösten fläskfiléskandal som vårens alla lögner där deklarerat nötkött i lönn bytts ut mot 3-4 gånger billigare hästkött eller ibland också griskött. Det har gjorts en hel del för att städa och stoppa, men samhället måste också ta sitt ansvar och se till att kontrollen blir enhetlig och effektiv, straffen skärps och fler fälls. Hittills har det varit för riskfritt eller för billigt att lura konsumenterna. Dessutom måste man fråga sig varför ingen i kedjan slagit larm tidigare. Svaret är: Incitamenten har varit för dåliga längs hela kedjan att ställa besvärliga frågor. Drivkraften har varit för stor att vända bort blicken och inte gå till botten med misstankar. Livsmedelsbranschen är säkert själva gånger lurade, men de är inte offer. De har ett ansvar och en möjlighet att se till att vi får vad vi betalar för och att ingen lurar oss. Följderna av stenhård prispress blev nästan ett tema och det är välgörande att baksidan av ett ensidigt fokus på pris lyfts fram – och att det nu får konsekevenser (handeln hallååå!!).

Sedan är det viktigt att vi lyfter oss över hästköttet – vad är det egentligen för livsmedelsproduktion vi har? Hur hållbart är det långsiktigt att plåga djur, sprida bekämpningsmedel, låta mat fara kors och tvärs över kontinenten. Här vill vi ha en statlig utredning med ett åtgärdsprogram. Man måste också ställa viktiga frågor om de billiga transporterna. Klicka om du vill se se presentationen, medverkan i SVT Morgon och medverkan i hearingen idag.

Kläder är för billiga

En textilfabrik rasar i Bangladesh och 400 människor dör. Det är det yttersta priset för att vi på kan shoppa billiga toppar, blusar och jeans som lösgodis i västvärldens gallerior. Inga svenska företag verkar ha köpt från den rasade fabriken, men det här handlar om ett helt system och en djup orättvisa. Klädföretag lägger beställningar där det är som billigast, korruption gör att inte ens lagstadgade rättigheter uppfylls och det arbetarna skulle aldrig ha råd att köpa kläderna de själva tillverkar. Den utmärkta tidningen Fokus har i det nummer som kom ut idag en genomgång av problematiken. Där poängteras att klädföretagen i den rika världen alltmer tävlar i etiskt arbete men att det är både svårt och otillräckligt (bara H&M köper från 1800 fabriker med otaliga underleverantörer). Även om H&M gör en hel del blir budskapet dubbelt när de dels gör ständiga rekordvinster, dels aktivt marknadsför kläder med låga priser och som något man ständigt måste förnya. Ekologiska kläder är fortfarande försvinnande få, det är mycket business as usual. Liksom med mat är klädproduktionen idag i grunden ohållbar, när vi betalar billigt betalar vi egentligen dyrt genom förstörda människor och förstörd miljö. Det tar emot för en konsumentföreträdare att säga det, men ibland är det helt enkelt för billigt. Vi måste oftare fråga oss hur det egentligen kan vara så billigt. Och vi måste omvärdera vår syn på kläder, på kvalitet, på slitstyrka, på värdet av att köpa begagnat och att låna (där händer massor, glädjande nog!). Ovanpå allt detta är det också så att lönelyft till drägliga nivåer för de människor som arbetar i fabrikerna sällan får stora genomslag på prislappen här hemma. Det är helt enkelt en relativt liten del av själva priset.

Varning för jul-rea!

Nu är julreans tid. Men det finns en baksida. Billiga lockvaror som snabbt tar slut och fiktiva ordinarie priser är två av knepen för att locka oss till butikerna. I år har Siba lockat med rabatter på ”upp till 25 procent” som i vissa fall visat sig vara 0 procent. Omoraliskt, oförsvarligt och i många fall olagligt. Men eftersom risken att bli straffad är liten fortsätter eländet.

Att rea, rabatt, extrapris etc har en sådan dragningskraft beror på att vi alla vill göra fynd, ingen vill ju betala mycket i onödan. Butikerna är förstås omåttligt medvetna om denna vår svaga punkt, vilket får vissa att falla för frestelsen att ta i lite extra, att slira lite på sanningen – eller att blåljuga konsumenterna rakt upp i ansiktet. Inför förra årets mellandagsrea avslöjade två dagstidningar ett omfattande fusk med höjda ordinariepriser precis innan och lockvaror som – om de nu fanns – hade en tendens att ta slut direkt.

Visst, det finns lagstiftning. För att en affär ska få locka kunderna med ordet ”rea” i sin reklam ska försäljningen ske under en begränsad tid, varorna ha väsentligt nedsatta priser och varorna annars finnas i affärens vanliga sortiment. Men Konsumentverket har inte en chans att hålla ordning på alla Sveriges reor och kampanjer. Det skulle kräva en tiodubbling av tjänstemannakåren i Karlstad, minst. Dessutom finns inga bestämda definitioner på ”begränsad tid” eller ”väsentligt nedsatta”.

Så där står vi, konsumenterna, i djungeln av olika så kallade erbjudanden. Ganska utelämnade. Så hur ska man tänka? Mitt förslag :Var misstänksam, inte minst mot det uppgivna ordinarie priset. Se upp för begreppet ”upp till 25 % rabatt”. Till intet förpliktigande, kan betyda precis vad som helst.Strunta också i storleken på den påstådda sänkningen. Fråga dig vad som är ett bra pris på just en den prylen, utifrån prestanda etc. Och fråga dig också den mest grundläggande frågan: BEHÖVER du prylen i frågan. Kände du något behov innan du såg annonsen. Om detta ska jag för övrigt prata i morgon i ”Epstein i P1”.

Utelämnade åt såsiga och dyra advokater

Medverkade tidigare idag i P1:s Plånboken, som är radions stora – och tyvärr enda – satsning på ren konsumentjournalistik. Dagens tema var advokater. En stackars familj hade fått vänta elva år på en dödsboutredning och den var ännu inte klar. Notan hade tickat på till upp till en kvarts miljon. Vad gör man som konsument då? Detta var ett tydligt exempel på ett ganska dolt konsumentproblem och en vit fläck i konsumentskyddet. Dels är vi extra utsatta – någon har dött och att ordna upp ett dödsbo är liksom inget man jobbar upp en rutin på. Dels är advokater en tuff grupp att mopsa upp sig mot. De är vana att slippa kritik och granskningar och det ska mycket till innan man som konsument/kund/klient ifrågasätter vad de egentligen gör och gjort. Det är lite grann som att mopsa sig mot läkaren under pågående behandling. Därtill har ju advokater sällsynt höga timtaxor och dessutom är det ofta oklart för en utomstående hur mycket tid olika saker egentligen tar och vilka debiteringsprinciper som råder (påbörjad timme eller fullbordad timme..?). Konsumenterna köper grisen i säcken, får acceptera att advokaten kör på löpande räkning med pengar direkt ur dödsboet och blir lite gisslan när allt drar ut på tiden. Absolut inte acceptabelt. Eftersom samhället överlåtit åt advokaterna själva att driva en disciplinnämnd så har man därmed tagit bort möjligheten att få tillbaka några pengar till konsumenterna. Den som går till Allmänna reklamationsnämnden kan ju få ett beslut på att pengar ska betalas tillbaka för till exempel fusk med hantverksjobb eller  bilreparationer. Absolut inte acceptabelt heller. Konsumentminister Birgitta Ohlsson bord fundera på vad kan göra åt detta.

Det är toppen att Plånboken tar upp detta och min gissning är att de kommer att få många fler som berättar sina tragiska och hårresande historier. Gå in på deras hemsida på Sveriges Radio du också, om du har en sådan historia.

”Det är ingen som frågar…”

”Det är ingen som frågar efter det.” Det är standardinvändningen från handel och industri mot förändringar. Speciellt om det handlar om social rättvisa och miljö. Det gäller mat. Det gäller hemelektronik. Det gäller leksaker, som härom dagen när jag föreläste på Leksaksbranschens dag. Mitt svar är: Att man inte frågar efter det där, i köpsituationen, är inte detsamma som att man inte skulle köpa om det fanns möjlighet. Tänk er detta: Du vet att nallen eller bilen där i hyllan kanske framställs under omänskliga förhållanden. Du skulle egentligen vilja vara säker på att just den är människo- och miljövänligt tillverkad, där borta i Kina. Men steget därifrån till att fråga – det är långt. Med en tonårig expedit i kassan, som troligen inte har en susning. Med ungarna hängarna i hasorna. Med en växande kö bakom. Och ont om tid…

Det finns ett rejält publiktryck för miljö och etik, det märker vi på Sveriges Konsumenter och det visar sig tydligt på att till exempel KRAV-märkt mat inte räcker för att motsvara efterfrågan. Men brist på klar information och klara kriterier tillsammans med exponering och annonsering som inte visar på alternativen är höga barriärer mot en förändring. Vad det handlar om är att göra det lätt att göra rätt. Det blir det exempelvis om det finns etiska alternativ väl synliga. Det blir det om butiken i sig går i god för att de inte säljer nåt annat än schyssta grejer. Att man sätter sitt varumärke i pant på att man tar ansvar hela vägen till plantagen eller fabriken. Det ni – ICA, Toys R’Us, Elgiganten och alla andra – där har ni en utmaning. Göm er inte bakom den tunna ursäkten att ingen uttryckligen frågar. Skyll inte heller på att kunderna bara bryr sig om priset. I en debatt med ICA-chefen Anders Svensson härom veckan hänvisade han till att ”alla våra undersökningar” visar att priset kommer först. Jo, det gör det ju säkert. Men vad kommer tvåa och trea på listan för kunderna? Det är också viktigt, och värt att ta fasta på. Får man dessutom en uppmuntran att tänka på nåt annat än priset så finns det hopp om en mer hållbar utveckling…

Sluta fuska med ordinariepris

Det är samma visa varje år: Rapporter om reabluffar kommer säkert som ett julkort på posten. Har just pratat i TV4 Morgon och Aktuellt om detta, vår vägledare Maria Wiezell har pratat i SVT Morgon om detta återkommande problem. Mellandagsrean är en betongstabil institution, som i år körde igår redan på juldagens morgon (då det inte ens hunnit bli mellandagar). Från handelns sida laddar man om efter julhandeln och vi ska lockas att tro att vi kan göra världens fynd om vi bara är beredda att bryta friden hemma och köa lite på nåt köpcenter. Men frågan är om det verkligen är fynd vi gör. Det ”ordinarie” pris man hänvisar till kan mycket väl vara fejk. Eller möjligen otydligt. Göteborgs-Posten avslöjade att MediaMarkt höjt priserna precis innan jul för att sedan kunna påstå att du ”sparar” hundringar eller tusenlappar. Det är naturligtvis helt oacceptabelt och klart vilseledande. Några ursäkter finns inte. Jag förstår att folk blir förbannade. Och här ligger en del av kärnan i problemet: vad är det för pris man relaterar till? Här fuskas det en hel del, inte bara i mellandagsrean. Det handlar om allt från frukten på Hötorget som säljs till ”halva priset” till textilier och elprylar som ständigt ”reas” ut. Halva priset – i förhållande till vadå? Alla vill vi göra fynd och då frestas många handlare att ta i för mycket. Eller i en del fall ljuga oss rätt i ansiktet. Här behövs en uppstramning av regelverket och ett slut på fusket. Att ”priser fluktuerar”, som handeln förklarar, räcker inte som ursäkt, det betyder ju att ordinariepriset sätts godtyckligt och då blir det ju rätt värdelös information för konsumenterna. Påståenden av vad man ”sparar” blir ju också väldigt ihåliga.

Liksom slut med andra trix. Som lockvaror som är slut redan när butiksportarna slår upp. Sånt är förbjudet men förekommer ändå. Och det är bara så lågt, så dåligt! Skälet till att det ändå sker är att riskerna för handlaren är små jämfört med möjligheten att locka folk till butiken så att man kan kränga en lite dyrare pryl. Vem vill åka hem tomhänt om man spetsat på ett köp..?

Politiskt tågkrig i full gång

Snön faller och det politiska kriget är i full gång- Regeringen och oppositionen ger var sin version av eländet och insatserna på Svenska Dagbladets debattsida. För egen del upprepar jag förra blogginlägget: Svik inte konsumenterna – igen. Och gör nåt ersättningarna.

P.S. Hörde följande fundering nyligen: Varför stänger SJ sina tågdörrar 30 sekunder före avgång – när de ändå så ofta blir försenade. Varför ge sken av precision, när de ändå inte kan leva upp till det?

Återbäring återuppstånden

Härom veckan slängde jag ett antal värdekuponger från ICA och Coop. Orsak: De hade gått ut. Nu inför Coop den gamla hederliga återbäringen – en företeelse som kanske vissa tycker är gammaldags men som definitivt har en fördel: Den förvandlas inte till en papperslapp som riskerar att glömmas i en hög av andra papperslappar. De representerar ett verkligt värde (som dessutom är tilltalande stort i Coops fall). Jag förstår inte varför ICA och Coop redan tidigare har satt pengarna direkt på kontot, så att de dras av vid nästa köp istället för att skicka på oss papperskuponger. Eller jo, det förstår jag. De kalkylerar naturligtvis med att en stor del aldrig löses in. Och simsalabim, så har de både fått oss att känna oss gynnade som kunder och dessutom sluppit kostnaden. Konspiratoriskt? Knappast.  Så varför inte göra som Coop? Ni behöver ju inte kalla det återbäring, kalla det ”bonus” eller nåt annat trevligt. Alternativt – sänk priserna!

Stoppa godisifieringen

Vi svenskar äter mest godis i världen – 17 kilo per person och år. En tredjedel är plockgodis. 13 procent av barnen idag äter godis varje dag (var tog lördagsgodiset vägen?). Själv har jag slagits av att det paradoxala i att samtidigt som godis alltmer försvinner från butikskassorna breder lösgodiset ut sig längre in i butiken. På en central plats breder meter efter meter ut sig av staplade lådor med lockande smågott i grälla färger. I småbutiker kan godishyllorna dominera stort. Forskaren Helena Sandberg, som deltog på Konsumentverkets konferens ”Unga konsumenter – utsatta och kapabla”, talade om en ”godisifiering”. Allt mer i samhället förknippas med karameller och kolor. Godis marknadsförs som ett ”måste” till bio och TV-tittande. Produkter, även leksaker, får formen av geléhjärtan och laktritskonfekt. Sajten Gratisgodis.se lockar barn till ökad konsumtion av sötsaker.

Är detta ett problem? Ja, klart att det är. Ungefär vart femte barn lider idag av övervikt eller fetma samtidigt som diabetes 2 ökar. Klart att det också beror på att de rör sig för lite men godis spelar definitivt en betydande roll. Den massiva marknadsföringen bidrar – men det är också en prisfråga. Godis är också billigt och stora skyltar med ”4.90 per hekto” har vi alla sett. Godis ger en vinst på 25-35 procent, eftersom det är billiga ingredienser – grissvålar och andra restprodukter plus billigt socker. Och här finns ytterligare en paradox: Du och jag subventionerar detta via skattsedeln. De som odla socker får gårdsstöd via EU:s jordbrukspolitik (CAP), vilket ur folkhälsosynpunkt måste betraktas som hål i huvudet. Inför en sockerskatt, föreslog fetmaläkarna Claude Marcus ochStephan Rössner, i en debattartikel i våras.  En ”söt skatteväxling”, alltså – en punktskatt som på tobak och alkohol. Definitivt ett förslag att ta upp till diskussion.

Onödiga försäkringar

Läste att KO ger sig på hemelektronikkedjornas extraförsäkringar för TV, telefoner, ljudanläggningar, datorer etc. De är kritiska mot två av de värsta avarterna – att man betalar fem år redan från start och att försäkringen inte täcker totalskada (!). Det är utmärkt, och på tiden. Men dessa försäkringar är ett generellt problem. Många övertalas av ivriga säljare att ta den där extra försäkringen och kanske betalar 500 kronor extra – bara för en enda pryl. Sanningen är ju att detta är ganska dåliga, dyra och i grunden onödiga försäkringar. Konsumentköplagen och hemförsäkringen ger ett ganska bra skydd, särskilt om man har ett ”drulle-tillägg”. Själv säger jag alltid nej till säljarna, men de kan vara väl så envetna. Det beror på att de ofta har provision, deltar i säljtävlingar etc. En bra motreplik kan i ett sånt läge vara ”Jag trodde ni sålde grejer av kvalitet, som i alla fall ska hålla några år”. Marginalen är också så stenhård i mellan de stora ljud & bild-varuhusen att det inte är på prylarna de tjänar pengar på, utan de där ”extratjänsterna” som man försöker pracka på oss vid kassan.