Utelämnade åt såsiga och dyra advokater

Medverkade tidigare idag i P1:s Plånboken, som är radions stora – och tyvärr enda – satsning på ren konsumentjournalistik. Dagens tema var advokater. En stackars familj hade fått vänta elva år på en dödsboutredning och den var ännu inte klar. Notan hade tickat på till upp till en kvarts miljon. Vad gör man som konsument då? Detta var ett tydligt exempel på ett ganska dolt konsumentproblem och en vit fläck i konsumentskyddet. Dels är vi extra utsatta – någon har dött och att ordna upp ett dödsbo är liksom inget man jobbar upp en rutin på. Dels är advokater en tuff grupp att mopsa upp sig mot. De är vana att slippa kritik och granskningar och det ska mycket till innan man som konsument/kund/klient ifrågasätter vad de egentligen gör och gjort. Det är lite grann som att mopsa sig mot läkaren under pågående behandling. Därtill har ju advokater sällsynt höga timtaxor och dessutom är det ofta oklart för en utomstående hur mycket tid olika saker egentligen tar och vilka debiteringsprinciper som råder (påbörjad timme eller fullbordad timme..?). Konsumenterna köper grisen i säcken, får acceptera att advokaten kör på löpande räkning med pengar direkt ur dödsboet och blir lite gisslan när allt drar ut på tiden. Absolut inte acceptabelt. Eftersom samhället överlåtit åt advokaterna själva att driva en disciplinnämnd så har man därmed tagit bort möjligheten att få tillbaka några pengar till konsumenterna. Den som går till Allmänna reklamationsnämnden kan ju få ett beslut på att pengar ska betalas tillbaka för till exempel fusk med hantverksjobb eller  bilreparationer. Absolut inte acceptabelt heller. Konsumentminister Birgitta Ohlsson bord fundera på vad kan göra åt detta.

Det är toppen att Plånboken tar upp detta och min gissning är att de kommer att få många fler som berättar sina tragiska och hårresande historier. Gå in på deras hemsida på Sveriges Radio du också, om du har en sådan historia.

”Det är ingen som frågar…”

”Det är ingen som frågar efter det.” Det är standardinvändningen från handel och industri mot förändringar. Speciellt om det handlar om social rättvisa och miljö. Det gäller mat. Det gäller hemelektronik. Det gäller leksaker, som härom dagen när jag föreläste på Leksaksbranschens dag. Mitt svar är: Att man inte frågar efter det där, i köpsituationen, är inte detsamma som att man inte skulle köpa om det fanns möjlighet. Tänk er detta: Du vet att nallen eller bilen där i hyllan kanske framställs under omänskliga förhållanden. Du skulle egentligen vilja vara säker på att just den är människo- och miljövänligt tillverkad, där borta i Kina. Men steget därifrån till att fråga – det är långt. Med en tonårig expedit i kassan, som troligen inte har en susning. Med ungarna hängarna i hasorna. Med en växande kö bakom. Och ont om tid…

Det finns ett rejält publiktryck för miljö och etik, det märker vi på Sveriges Konsumenter och det visar sig tydligt på att till exempel KRAV-märkt mat inte räcker för att motsvara efterfrågan. Men brist på klar information och klara kriterier tillsammans med exponering och annonsering som inte visar på alternativen är höga barriärer mot en förändring. Vad det handlar om är att göra det lätt att göra rätt. Det blir det exempelvis om det finns etiska alternativ väl synliga. Det blir det om butiken i sig går i god för att de inte säljer nåt annat än schyssta grejer. Att man sätter sitt varumärke i pant på att man tar ansvar hela vägen till plantagen eller fabriken. Det ni – ICA, Toys R’Us, Elgiganten och alla andra – där har ni en utmaning. Göm er inte bakom den tunna ursäkten att ingen uttryckligen frågar. Skyll inte heller på att kunderna bara bryr sig om priset. I en debatt med ICA-chefen Anders Svensson härom veckan hänvisade han till att ”alla våra undersökningar” visar att priset kommer först. Jo, det gör det ju säkert. Men vad kommer tvåa och trea på listan för kunderna? Det är också viktigt, och värt att ta fasta på. Får man dessutom en uppmuntran att tänka på nåt annat än priset så finns det hopp om en mer hållbar utveckling…

Sluta fuska med ordinariepris

Det är samma visa varje år: Rapporter om reabluffar kommer säkert som ett julkort på posten. Har just pratat i TV4 Morgon och Aktuellt om detta, vår vägledare Maria Wiezell har pratat i SVT Morgon om detta återkommande problem. Mellandagsrean är en betongstabil institution, som i år körde igår redan på juldagens morgon (då det inte ens hunnit bli mellandagar). Från handelns sida laddar man om efter julhandeln och vi ska lockas att tro att vi kan göra världens fynd om vi bara är beredda att bryta friden hemma och köa lite på nåt köpcenter. Men frågan är om det verkligen är fynd vi gör. Det ”ordinarie” pris man hänvisar till kan mycket väl vara fejk. Eller möjligen otydligt. Göteborgs-Posten avslöjade att MediaMarkt höjt priserna precis innan jul för att sedan kunna påstå att du ”sparar” hundringar eller tusenlappar. Det är naturligtvis helt oacceptabelt och klart vilseledande. Några ursäkter finns inte. Jag förstår att folk blir förbannade. Och här ligger en del av kärnan i problemet: vad är det för pris man relaterar till? Här fuskas det en hel del, inte bara i mellandagsrean. Det handlar om allt från frukten på Hötorget som säljs till ”halva priset” till textilier och elprylar som ständigt ”reas” ut. Halva priset – i förhållande till vadå? Alla vill vi göra fynd och då frestas många handlare att ta i för mycket. Eller i en del fall ljuga oss rätt i ansiktet. Här behövs en uppstramning av regelverket och ett slut på fusket. Att ”priser fluktuerar”, som handeln förklarar, räcker inte som ursäkt, det betyder ju att ordinariepriset sätts godtyckligt och då blir det ju rätt värdelös information för konsumenterna. Påståenden av vad man ”sparar” blir ju också väldigt ihåliga.

Liksom slut med andra trix. Som lockvaror som är slut redan när butiksportarna slår upp. Sånt är förbjudet men förekommer ändå. Och det är bara så lågt, så dåligt! Skälet till att det ändå sker är att riskerna för handlaren är små jämfört med möjligheten att locka folk till butiken så att man kan kränga en lite dyrare pryl. Vem vill åka hem tomhänt om man spetsat på ett köp..?

Politiskt tågkrig i full gång

Snön faller och det politiska kriget är i full gång- Regeringen och oppositionen ger var sin version av eländet och insatserna på Svenska Dagbladets debattsida. För egen del upprepar jag förra blogginlägget: Svik inte konsumenterna – igen. Och gör nåt ersättningarna.

P.S. Hörde följande fundering nyligen: Varför stänger SJ sina tågdörrar 30 sekunder före avgång – när de ändå så ofta blir försenade. Varför ge sken av precision, när de ändå inte kan leva upp till det?

Återbäring återuppstånden

Härom veckan slängde jag ett antal värdekuponger från ICA och Coop. Orsak: De hade gått ut. Nu inför Coop den gamla hederliga återbäringen – en företeelse som kanske vissa tycker är gammaldags men som definitivt har en fördel: Den förvandlas inte till en papperslapp som riskerar att glömmas i en hög av andra papperslappar. De representerar ett verkligt värde (som dessutom är tilltalande stort i Coops fall). Jag förstår inte varför ICA och Coop redan tidigare har satt pengarna direkt på kontot, så att de dras av vid nästa köp istället för att skicka på oss papperskuponger. Eller jo, det förstår jag. De kalkylerar naturligtvis med att en stor del aldrig löses in. Och simsalabim, så har de både fått oss att känna oss gynnade som kunder och dessutom sluppit kostnaden. Konspiratoriskt? Knappast.  Så varför inte göra som Coop? Ni behöver ju inte kalla det återbäring, kalla det ”bonus” eller nåt annat trevligt. Alternativt – sänk priserna!

Stoppa godisifieringen

Vi svenskar äter mest godis i världen – 17 kilo per person och år. En tredjedel är plockgodis. 13 procent av barnen idag äter godis varje dag (var tog lördagsgodiset vägen?). Själv har jag slagits av att det paradoxala i att samtidigt som godis alltmer försvinner från butikskassorna breder lösgodiset ut sig längre in i butiken. På en central plats breder meter efter meter ut sig av staplade lådor med lockande smågott i grälla färger. I småbutiker kan godishyllorna dominera stort. Forskaren Helena Sandberg, som deltog på Konsumentverkets konferens ”Unga konsumenter – utsatta och kapabla”, talade om en ”godisifiering”. Allt mer i samhället förknippas med karameller och kolor. Godis marknadsförs som ett ”måste” till bio och TV-tittande. Produkter, även leksaker, får formen av geléhjärtan och laktritskonfekt. Sajten Gratisgodis.se lockar barn till ökad konsumtion av sötsaker.

Är detta ett problem? Ja, klart att det är. Ungefär vart femte barn lider idag av övervikt eller fetma samtidigt som diabetes 2 ökar. Klart att det också beror på att de rör sig för lite men godis spelar definitivt en betydande roll. Den massiva marknadsföringen bidrar – men det är också en prisfråga. Godis är också billigt och stora skyltar med ”4.90 per hekto” har vi alla sett. Godis ger en vinst på 25-35 procent, eftersom det är billiga ingredienser – grissvålar och andra restprodukter plus billigt socker. Och här finns ytterligare en paradox: Du och jag subventionerar detta via skattsedeln. De som odla socker får gårdsstöd via EU:s jordbrukspolitik (CAP), vilket ur folkhälsosynpunkt måste betraktas som hål i huvudet. Inför en sockerskatt, föreslog fetmaläkarna Claude Marcus ochStephan Rössner, i en debattartikel i våras.  En ”söt skatteväxling”, alltså – en punktskatt som på tobak och alkohol. Definitivt ett förslag att ta upp till diskussion.

Onödiga försäkringar

Läste att KO ger sig på hemelektronikkedjornas extraförsäkringar för TV, telefoner, ljudanläggningar, datorer etc. De är kritiska mot två av de värsta avarterna – att man betalar fem år redan från start och att försäkringen inte täcker totalskada (!). Det är utmärkt, och på tiden. Men dessa försäkringar är ett generellt problem. Många övertalas av ivriga säljare att ta den där extra försäkringen och kanske betalar 500 kronor extra – bara för en enda pryl. Sanningen är ju att detta är ganska dåliga, dyra och i grunden onödiga försäkringar. Konsumentköplagen och hemförsäkringen ger ett ganska bra skydd, särskilt om man har ett ”drulle-tillägg”. Själv säger jag alltid nej till säljarna, men de kan vara väl så envetna. Det beror på att de ofta har provision, deltar i säljtävlingar etc. En bra motreplik kan i ett sånt läge vara ”Jag trodde ni sålde grejer av kvalitet, som i alla fall ska hålla några år”. Marginalen är också så stenhård i mellan de stora ljud & bild-varuhusen att det inte är på prylarna de tjänar pengar på, utan de där ”extratjänsterna” som man försöker pracka på oss vid kassan.

Billig ananas = utsugning

Så har det hänt igen: Rovdrift på människor har avslöjats som en följd av att vi kan frossa i billig mat. Denna gång gäller det ananas. När du och jag betalar en tia så går 40 öre till dem som gjort det stora jobbet – skött odlingarna, skördat, bearbetat. Ofta till priset av sin egen hälsa. Och miljön. Se filmen och annat material som tagits fram av Consumers International. Hoppas att du blir lika upprörd som jag. På DelMonte och Dole som är orsaken. På ICA och andra aktörer här hemma i goa, trygga Sverige som inte är bättre på att ställa reella krav.  Det behövs för att få en förändring. Detta behöver vi påminnas om igen och igen – att det låga priset har ett högt pris. Om människor bara visste – så skulle de aldrig acceptera detta. Det är min fulla övertygelse. Därför behövs såna här avslöjanden, så att vi kan få till det kunskapslyft som gör att konsumentmakten kan slå till med full kraft. Och tvinga utsugarna att ge vettigt betalt och sluta förstöra hälsan och miljön för dem som finns långt därborta där ananasen gror och växer.

Varför betala för att betala?

Förbannad på fakturaavgifterna? Du är inte ensam. Vi är många som irriteras över att det dyker upp en extra post längst ner på räkningarna. Kallas den inte fakturaavgift kallas den administrativ avgift eller något annat innovativt. Ett tillägg är det i alla fall till det man trodde var priset, ett tillägg på 15 – 35 kronor. Göteborgs-Posten har räknat ihop vad ett hushåll kan få betala i såna här avgifter. Det blir närmare 1600 kronor om året – för fast telefon samt en mobiltelefon, el, bensinkort, matkonto, försäkring och en avbetalning på en bil. Rätt mycket pengar, alltså.

Fakturaavgifter har funnits så länge det funnits fakturor och de verkar inte vara i avtagande, snarare tvärtom. Nu har de till och med börjat dyka upp för autogirobetalningar, hos t ex Telia och Trygg Hansa.

Två saker kan sägas. Ett: Detta är ett sätt att smyghöja priset. Detta är att lura kunderna. När väl kunden är ”hemma”, alltså har accepterat villkoren lägger man en extra avgift. 195 kronor blev plötsligt 220. Simsalabim – lite extra förtjänst.

Och två: Varför ingår inte alla kostnader i slutpriset? Det borde vara självklart. I andra sammanhang är det förbjudet att komma med överraskande tillägg – skatten på flygpriset, moms på målerijobbet (som förutsätts ingå i priset till privatpersoner). Eller som nu senast – att handlare tar ut en kortavgift, vilket är i lag förbjudet från och med augusti.

Tänk följande tanke: När du betalar maten görs ett tillägg för kassörskans lön. När du köper en platt-TV kommer en extra avgift för handlarens lokalhyra. Det skulle vi naturligtvis aldrig acceptera. Men vi accepterar fakturaavgifter. Eller tvingas acceptera. Läs i Råd & Röns ledare vad som händer den som försöker stryka avgiften.

Fakturaavgifter är ett otyg. Och de är diskriminerande. Det finns sätt att slippa dem, att skaffa e-faktura. Men det drabbar vissa grupper, de som inte har internet, inte känner sig säkra med internet eller inte har dator över huvud taget. Och de är många.

De som tar ut avgifterna säger att det är så dyrt med pappersfakturor. Dels tror jag att det är ett svepskäl för att kunna presentera ett lägre pris på själva grundprodukten. Men det bygger också på idén att ”dyra” kunder ska betala sina egna extrakostnader. Nu är det ju så att kunder är olika dyra.I en butik kan vissa kräv30 minuter att bestämma sig, andra lika många sekunder vilket kräver olika mycket personal. Extremen är försäkringar där vissa betalar i decennier utan att behöva använda försäkringen medan andra drabbas olyckor, krockar och inbrott.

Tyvärr är avgiften laglig. Den finns med i det finstilta, det som du inte hann eller orkade läsa när du tecknade avtal om telefoni, bredband, el, försäkring etc. Frågan är om den ska fortsätta att vara laglig. Om det går att förbjuda kortavgifter kan jag inte se några skäl för att inte förbjuda fakturaavgifterna.

Bankerna är kort-bovarna

Kortavgifterna har ju förbjudits, inte en dag för tidigt. Varför ska jag betala för att betala? Att driva butik är ju förenat med en massa kostnader – lokaler, personal, grossistkostnad för själva prylen etc. Så varför ska just en av kostnaderna, den för korttransaktionen, kosta mig som kund extra pengar? Kontanthantering kostar ju för övrigt också pengar.

Göteborgs-Posten skriver om problemet för småbutikerna, som ser hela avansen slukas upp av bankernas avgift för kortköpet. Det är naturligtvis inte småhandlarens fel och det är olyckligt konsumenter ställs mot dem. Detta är uppenbarligen en fråga som engagerar, handlare i Göteborg har börjat ringa. Skomakare G tyckte bankerna var rena maffian, som både tar en årsavgift av sina privatkunder och samtidigt skinnar småhandlare. Han har helt rätt i de dubbla avgifterna, det kan verkligen diskuteras och bankerna går ju mestadels strålande bra såhär strax efter finanskrisen. Här är en fråga där konsumenterna och Svensk Handel står på samma sida. Om lagen leder till att det blir mer kontanter och därmed mer rån och samtidigt gör att småhandlare slås ut så borde nåt göras snarast – åt bankernas möjlighet att ta ut avgifter. Hör du det, Odell?