För lite händer i ”Dieselgate”

Tänk dig en globalt storföretag som bluffat om dyra produkter som sålts till hundratusentals svenska konsumenter. Som brutit mot konsumentlagarna i 20 EU-länder. Där avslöjandet kom för ett helt år sedan. Och som sluppit kompensera konsumenterna.

Där har du ”Dieselgate” – skandalen med Volkswagens fejkade utsläppssiffror.jourova

Tiden går och förbluffande lite händer. Idag har jag deltagit i en konferens i Bryssel med konsumentkommissionär Jourova (i mitten av bilden ovan). Konsumentorganisationer från EU:a alla medlemsstater vittnade om hur lite som händer i deras länder, hur dålig informationen från Volkswagen är, hur de vägrar ens andas om kompensation och hur lite nationella myndigheter gör. Från vissa länder kom till och med berättelser om hur Volkswagen ”påmint” om hur mycket företaget investerat i landet. Alltså hotat med arbetslöshet – en vanlig metod när näringslivet pressas.

Italien är ett land som går mot strömmen. Organisationen Altroconsumo har testat bilarna i laboratorier och kunnat beslå Volkswagen med lögner, man har stämt biljätten med 24 000 konsumenters stöd i en så kallad grupptalan för att få kompensation.

Liksom i de flesta andra länder händer förbluffande lite i Sverige. Reaktionen från början har varit tystnad, sedan kom brev till kunderna men utöver en modifiering av bilen inte någon kompensation. Att hitta någon information på Volkswagens hemsida är rena detektivarbetet. Modifiering, förresten, även den finns det gott om frågetecken kring. Avhjälper den problemet, ger den kunderna den bil de trodde de köpt..?

Skandalen är ett klockrent fall för grupptalan, vilket skulle vara möjligt även i vårt land. Men än så länge har inte myndigheten – Konsumentverket/KO – ens antytt att det skulle vara aktuellt. Synd.

Skandalen visar på värdet av oberoende kontroll och bättre möjligheter för konsumenterna att få rätt. Och behovet av hel-europeiska lösningar på problem av det här slaget. Kommissionären Jourova menade att kommissionen inte kan sitta still utan det måste hända något. Hon har säkert god vilja, men kämpar i motvind. Dessutom utesluter hon lagändringar utan lanserar nya testmetoder och mer oberoende kontroll. Frågan är hur långt det räcker. Risken finns att vi – när ”greenwash” blir mer och mer lockande – snart sitter där igen med en ny megaskandal.

Lag mot lur-luret behövs NU

Sture, 84, tackade ja till att köpa en komplett samlarservis i tolv delar för 14 000 kronor.

Märta, 75, tackade ja till ett mobilabonnemang inklusive själva telefonen med bindningstid på 24 månader. Hon har redan två abonnemang.

Bengt, 82, tackade ja till att prenumerera på exklusiva kalsonger med leopardmönster.

I alla tre fallen efter att ha talat med en telefonsäljare. I alla tre fallen utan att riktigt ha insett vad de tackat ja till. I fallet Sture ringde en redig dotter upp försäljningschefen för bolaget och ställde den högst relevanta frågan. ”Han är gammal och lever ensam  – hur tänkte ni egentligen?

Ja, det kan man fråga sig. Tyvärr tänkte de väl inte alls, i alla fall inte ansvarig avdelningschef och den unga säljare som i sin iver att få provisionen var forcerade fram ett ”ja” från en snäll och välvillig människa. Fallen är för övrigt äkta men namnen fingerade. Och de är relativt färska.

LU-15602158För 14 månader sedan kom utredningen om telefonförsäljning med ett förslag på motmedel mot de beskrivna övergreppen. Det innebär krav på skriftligt avtal efter samtalets slut för att hindra frampressade medgivanden och ge människor möjlighet till insikt, eftertanke och för att kunna jämföra med andra erbjudanden. Jag satt med i utredningen och stred hårt för detta, med ett brett stöd bland våra medlemsorganisationer.

I flera blogginlägg genom åren har jag ondgjort mig över hur säljare systematiskt pratar omkull överraskade konsumenter, inte minst pensionärer, funktionshindrade och nya svenskar. Problemen är mycket incitamenten för säljarna (provisionen) men också bristen på återhållande faktorer, som till exempel att de får rejäla avdrag eller sparken om de faktiskt lurat en konsument.

Jag börjar bli duktigt trött på att ta upp ämnet och hoppas detta är sista gången.

Konsumentminister Per Bolund stöder skriftlighetskravet, men han har ännu inte lagt fram någon proposition till riksdagen. Jag vet att branschorganisationerna hyrt olika PR-byråer för att förmå riksdagsledamöter att inte stödja förslaget.

Att inget hänt är helt galet och upprörande. Varje månad som går är förlorad tid då konsumenterna sviks. Och Sverige fortsätter att ha en av Europas mesigaste lagstiftningar mot lur-plågan.

Huvudargumentet från säljbolagen och deras uppdragsgivare – ofta stora ansedd bolag – är att de kommer att gå miste om försäljning om ett skriftlighet införs (med påstådd arbetslöshet som följd).

Att hota med färre jobb (mer eller mindre välgrundat) är ett beprövat knep för att försöka stoppa regleringar. I det här fallet tillkommer följande tankevurpa: Om de förlorar så mycket på att kunderna får tänka är det bara sunt. Avtal ska tåla eftertanke och ”dagsljus”. Någon däremot?

Hösten – ny vår för konsumenterna?

Det drar ihop sig till en het höst i konsumentpolitiken. Tunga frågor som rör allas vår vardag kan komma att klubbas eller i alla fall få ett genombrott. Många återfinns i vår nya lista på 60 lösningar som gör livet för konsumenterna säkrare och enklare. Här är några exempel:

Livsmedelsstrategin – skulle kommit till sommaren men förhandlas nu inom Alliansen och ska förhoppningsvis förlösas september eller oktober. Blir det mat i hyllorna som vi har förtroende för som konsumenter, mat som verkligen producerats hållbart och djuretiskt? Lobbyingen har varit och är intensiv, själv har jag diskuterat den i Almedalen och skrivit under debattartiklar på SVT Opinion och Göteborgs-Posten.

IMG_8236

Två viktiga ståndpunktsdokument på mitt skrivbord.

Hållbar konsumtion – alltså hur det kan bli enklare för dig och mig handla hållbart i det stora och det lilla. Här utlovar ministern Per Bolund en strategi i årets budgetproposition. Mycket spännande. Vi har gett input om ändrade rättsregler, en mer hållbar prissättning på varor och tjänster samt ökad stöd till civilsamhälle och forskning för att kunna göra insatser som verkligen biter.

Delningsekonomi – här växer behovet av transparens och tydligare rättsskydd för att det ska bli en vinst både för konsumenterna och gynna en hållbar utveckling. En utredning om detta har just startat, där vi sitter med.  Stor fråga även i övriga Norden och i EU.

Digitala frågor – hett i Almedalen, vi driver hårt både mot politik och näringsliv. Ny EU-förordning med bättre skydd kommer 2018 men frågan är om det räcker och dessutom  behöver det hända saker nu. Detta är ett ansvar för Konsumentverket och Datainspektionen (som har fått anmälningar från oss). Statliga Integritetskommittén grunnar vidare med förslag, där vi deltar.

Garanti- och reklamationsregler när vi köper fysiska varor och när vi köper digitala varor (t ex e-böcker och streamad film) är under översyn i EU. Avgörande för oss konsumenter och kan avgöras i höst.

Snabblån – fortsatt stora problem med denna ”motorväg in i skuldfällan”. I oktober läggs utredningen om högkostnadskrediter fram till regeringen. Vi har krävt bland annat räntetak och kostnadstak.

Telefonförsäljning – ett jätteproblem där provisionshungriga säljare pratar omkull gamla och välvilliga människor. Här finns ett utmärkt utredningsförslag med krav på skriftlig bekräftelse av avtal träffade på telefon. Lobbyingen från säljarna är intensiv och man kan undra varför det dröjer från politikens sida. Ingen proposition är anmäld från regeringen.

Regelförenkling. Stor fråga i näringslivet både i Sverige och i EU. Man vill städa bort onödig byråkrati. Gott och väl, men kontrollfrågan vi i konsumentrörelsen ställer om det går ut över konsumentskydd och krav på information.

TTIP – frihandelsavtalet med USA, som i högsta grad berör oss alla och miljön. Lite av vinna eller försvinna-läge i höst. Vad händer med kemikalieskyddet, livsmedelsreglerna och annat viktigt som vi kämpat oss till under decennier i EU?

Och så en massa andra frågor – hållbara banker, kontanter, bilars avgasutsläpp och Volkswagens bluffar… På Sveriges Konsumenter ser vi fram emot att arbeta med alla dessa – och andra – viktiga frågor för landets tio miljoner konsumenter. Det känns i allra högsta grad meningsfullt att gå till jobbet.

Disk-utabel avgift

Kassettavgift – eller privatkopieringsersättning – är ett påfund från för att se till att författare, kompositörer och artister ska kunna få anständigt betalt. Eftersom det idag är så lätt att kopiera musik och film via datorer, plattor och mobiler har man valt att lägga en avgift på just prylarna där verkan lagras – idag på hårddiskar, USB-minnen, CD-.skivor etc. Tanken är detsamma som när vi spelade in musik på så kallad ”kassetter” (se bilden).

I Sverige är det upphovsrättshavarnas organisation Copyswede som tar ut avgiften. Det kan handla om uppemot 500 kronor för en dator.

Ljudkassett - museiföremål och princip för dagens ersättning till upphovsrättshavare.

Ljudkassett – museiföremål och princip för dagens ersättning till upphovsrättshavare.

Varför gör man så idag? Det andas inte så lite nödlösning och panik.

Systemet slår blint, alla de som inte lagrar musik och film på sina hårddiskar får också betala. Dessutom är det föråldrat. Efter några år av vakuum efter CD- och DVD-eran har nya affärsmodeller sett dagens ljud och ljus. Netflix och Spotify är de mest kända exemplen. Vanligt folk betalar för att strömma, se och höra musik och film, antingen via avgifter eller via annonsering. Pengarna strömmar sedan ner i plånboken hos skapare och artister. Alltmedan konsumenterna i många fall betalar dubbelt. Både för sin hårddisk och genom månadsavgifter till Spotify. Film och musik som köps lagligt kan dessutom vara kopieringsskyddad trots vår rätt att kopiera för privat bruk. Detta innebär att man betalar privatkopieringsersättning på alla tomma DVD-skivor trots att det inte finns några filmer att kopiera.

Upphovsrätt är livsviktigt. Utan den dör kreativitet och innovation. Vare sig det är en möbeldesigner, en låtmakare, en författare eller en målare så behöver de kunna få tillräckligt bra betalt för att försörja sig. Men det finns flera krux. Ett är mellanhänderna, som ofta skär guld med täljkniv. Skivbolagen, till exempel. Ett annat är längden på upphovsrätten. Jag har aldrig förstått varför den måste räcka långt efter upphovsrättshavarens död. Varför ska barn och barnbarn eller olika bolag och stiftelser kunna fortsätta tjäna pengar utan att lyfta ett finger? Bättre att geniala kreatörer får bra betalt medan de lever.

När jag var ung kopierade vi singel- och LP-skivor till kassetter (jo, så gammal är jag). Då förfasade sig skivbolagen – och emellanåt artisterna – över att inte precis alla köpte skivorna. På radio topplistprogram pratade Kaj Kindvall och Ulf Elfving sig igenom hela introt på favoritlåtarna så att det blev svårare att spela in. På order av skivbolagen, sas det.

Det var på 70-talet. Nu har vi 2016. Dags att bryta med kassett-tänket och hitta en system som gynnar konsumenterna och upphovsrättshavarna på ett rättvist och framtidssäkert sätt.

Varför duckar Bankföreningen?

I tider när det blåser mer än kanske någonsin kring bankerna finns det en aktör som valt att ducka – Bankföreningen. Ändå läser jag på hemsidan sådant som ”Bankföreningens vd och berörda medarbetare deltar aktivt i den offentliga debatten” och ”Bankföreningen verkar för en sund utveckling av det svenska bankväsendet.”

Jaha. Tre exempel på motsatsen:

  • Igår kväll diskuterades Panama-affären i SVT:s Agenda. Finansmarknadsminister Per Bolund och Sveriges Konsumenters Jakob König fanns i studion men Bankföreningen hade nobbat inbjudan.
  • I ett seminarium om fondsparande nyligen där jag deltog hade arrangörerna – Konsumentverket och Konkurrensverket – bönat och bett att Bankföreningen skulle deltaga. De vägrade.
  • Den infekterade frågan om kontanthanteringen har inneburit ett massivt bombardemang från pensionärsorganisationer, butiksägare, oss och Kontantupprorets Björn Eriksson. De nobbar konsekvent radiodueller och TV-soffor i frågan.

Så där ser det ut. Vad gäller ansvar för miljö och mänskliga rättigheter (se Fair Finance Guide) är det också tyst. På hemsidan klagas det över bankskatt och amorteringskrav. VD:n Hans Lindberg jobbar i det tysta och av ordförande Annika Falkengren märks inte heller särskilt mycket. Feghet? Knappast. Självtillräcklighet? Säkert, till viss del. Men mest handlar det nog om taktik. Att tiga ihjäl besvärliga och generande frågor.

Bankföreningens VD i talarstolen på ett branschmöte. Mer sällan syns han i media.

Bankföreningens VD i talarstolen på ett branschmöte. Mer sällan syns han i media.

Man kan undra om det är så smart. Vad sänder det för signaler när den ena programledaren efter den andra säger ”Vi har bett Bankföreningen komma hit, men…”? Andra branschorganisationer som Svensk Handel och LRF agerar inte så. En branschorganisation är ansiktet utåt. Det är inte alltid en enkel roll – den ska företräda både goda och dåliga företag men har ingen exekutiv makt över samma företag. I förtroendekriser är detta extra viktigt.

Bankföreningen är mycket flitiga lobbyister. Jag möter dem och ser dem. Det är duktigt och trevligt folk, mestadels. Ledningen och staben av jurister träffar regelbundet riksbankens chefer, riksdagsledamöter, ministrar och sitter i statliga utredningar. I EU är det samma sak, fullt tryck mot kommande lagförslag som äventyrar bankers maktställning. Exempelvis alla idéer om kontonummerportabilitet, som skulle kunna öka konkurrensen. Men detta sker i det tysta, inte i något offentligt meningsutbyte.

Bankföreningen hävdar själva att de aktivt ska ta debatten, verka för en sund utveckling och dessutom ”sprida kunskap om bankerna och deras viktiga roll för tillväxt och välfärd i samhället.” När tänker de börja?

Hälsoappar – en integritetsfälla med avtal om 9000 ord

Hälsoappar har blivit allt mer populära. De är ofta utmärkta hjälpmedel för den som vill hålla sig i trim, äta rätt eller gå ner i vikt. Myntets baksida är att de är en kvalificerad intergritetsfälla. Apparna blir som en journal på ett sjukhus. Fast mycket mer detaljerad. Och spridd vind för våg utan att du har en aning om det.

De flesta skulle nog vara rätt försiktiga med att dela med sig av sitt personuppgifter i kombination med kost- och motionsvanor till vem som helst ute på stan. Ändå är det precis vad som sker, genom appar som vi laddar ner högst frivilligt. Fällan ligger i de avtal som vi godkänner med ett enkelt knapptryck, men som kan vara över 9000 ord långa och innebära rent absurda rättigheter. För appföretagen. Vet du inte det så är du inte ensam. Ingen orkar eller klarar nämligen att läsa de långa, krångliga, ofta engelska texterna. Vår norska systerorganisation Forbrukerrådet har nu gjort det åt oss. Idag går vi gemensamt ut med en granskning som borde vara en väckarklocka både för konsumenter, myndigheter och politiker.Tabell_hälsoappar

Myndigheterna har hittills förhållit sig förvånansvärt passiva inför intergritetskränkningarna och obegripligheterna i avtalen. Det gäller främst Datainspektionen som Konsumentverket. Vi har slagit larm om detta 2014, genom en anmälningarna mot bland annat Ticnet. Vad väntar de på?

Hälsoapparnas integritetshot är en del av det sluttande plan som jag varnat för flera gånger här på bloggen. Sakta förskjuts positionerna och villkoren så att vi konsumenter har mindre och mindre kontroll. Här gäller det inte bara vad du heter och var du bor – utan även hur du mår. Storebror ser dig – och kan sälja dina uppgifter vidare till i stort sett vem som helst, från tillverkare av kosttillskott till försäkringsbolag. Bakom två av apparna i undersökningen – träningsappen Endomondo och en kaloriräknaren MyFitnessPal ligger samma amerikanska bolag. George Orwells fantasi räckte inte ända dit när han skrev sin epokgörande roman ”1984”.

På konsument-radarn 2016

radarKlimatavtal, volkswagenskandal, fulsälj, ekoboom – vi ser tillbaka på ett händelserikt år för konsumenterna. Det knappt påbörjade 2016 blir ett än mer spännande år, men samtidigt finns många orosmoln. Här är några tydliga trender och förutsägelser:

  • Allt är uppkopplat, allt sprids. Tekniken rusar på, vi bär på allt fler prylar som är uppkopplade. På fjärran företagsservrar samlas allt mer data om dig och mig som vi inte har någon kontroll över. Ett nytt EU-direktiv kan stärka konsumentskyddet men kontrollmyndigheterna måste vakna och handeln med data om våra privatliv uppmärksammas.
  • Mat och hälsa blir en mer politisk fråga. Hur kommer regeringens nya livsmedelsstrategi att vara en hjälp för att få ner den skadliga konsumtionen av fett, socker och salt? Ska strategin vara på producenternas villkor eller konsumenternas eller bådas? Snart avgörs det.
  • Fokus på kött – och alternativen. Köttfrossan och djurfabrikerna blir allt mer ifrågasatta – och det handlar om vår egen hälsa, om djurens hälsa och om planetens väl. Om antibiotikaresistens. Varför kan grisar behandlas som vi aldrig skulle drömma att behandla hästar och hundar? Fler ser sambanden, skär ner på köttet, köttersättningsprodukter boomar och vegetariskt breder ut sig i restaurang- och receptvärlden.
  • Fulsäljare, fuskare och finansnasare ska stoppas. Hur länge ska vi stå ut med pushiga telesäljare, fuskande biltillverkare och ”rådgivare” som kränger onödigt dyra fonder. Under 2015 visade regering och riksdag att de tröttnat på att konsumenter luras och under 2016 kan vi vänta oss skärpt lagstiftning. I EU har avgasfusket blivit en väckarklocka som kommer att få följder.
  • Delat är dubbelt bra. Delningsekonomi med pooler, bytessajter och hyrsystem blir allt hetare och innebär både sparade pengar och sparad miljö. Men det får inte ske på bekostnad av konsumentskydd och arbetsrätt. Detta ska utredas och kommer att debatteras allt mer i takt med att branschen expanderar.
  • Ingen slipper undan ansvaret för planeten. Längre. Bankerna är giganten som äntligen verkar vakna och börjat ta ansvar för miljö och etik. Så sakteliga. Svensk Handel ska nu bevisa att det finns ett faktiskt innehåll i mottot ”hållbar handel”, trots julhandelshysteri. Två branscher som knappt börjat är hemelektronik och resor. Trycket mot dem kommer att öka 2016. Klimatavtalet i Paris har gjort klart att nu är det på riktigt.
  • Stöd åt alla. 2016 kan bli ett avgörande år för den lokala och den förebyggande konsumentvägledningen. Telefontjänsten ”Hallå Konsument” måste förbättras parallellt med att precis alla måste betona att den ska vara ett komplement till den mycket mer månghövdade och nödvändiga kommunala rådgivningen.
  • ”Vem kan kan man lita på?” blir en allt viktigare fråga när kommersiella budskap smygs på oss eller kamoufleras som redaktionell text. Vi befinner oss på ett sluttande plan, samhället behöver säga ifrån och reklambeställare och reklammakare tvingas ut i debatten.

Se där några stora frågor som är på Sveriges Konsumenters radar 2016. I vår kommer en reviderad form av ”100 krav för en starkare konsumentpolitik” som vi kommer att driva stenhårt. Det behövs. Bakom alla punkter ovan finns nämligen en starkt oroande trend: Den att klyftorna ökar – mellan dem som kan sina rättigheter och dem som inte kan dem, som förstår språket och inte gör det, som lånar billigt och som lånar svindyrt, som begriper ny digital teknik och som inte gör det, som anammar nya betalningsmedel och som använder kontanter, som använder internet och som inte gör det (vilket är 840 000 människor idag!!). Tillgänglighet och delaktighet är två ord vi kommer att få höra mer av 2016. Och vi kommer att allt oftare ställa frågor som ”Vad är en normalkonsument?” och ”Vad är rimligt att klara av som vanlig konsument?”. Mer information är inte svaret, snarare politik och mobilisering ute där konsumenterna finns. Det handlar om rättvisa, demokrati – och solidaritet.

 

Nedriven ledning, upprivna resenärer

Vintern har inte ens börjat och tågresenärerna – detta prövade släkte – drabbas redan av föreningar och krångel. Det är sorgligt att se, och inte minst sorgligt är det att se hur illa SJ sköter hanteringen av drabbade passagerare. Framför allt gäller det informationen. Jag tror det finns en förståelse för nedrivna ledningar, tekniska fel och olyckor men när det inte går att få ett vettigt besked om hur länge man ska vänta, då tröttnar även de mest entusiastiske rälsvännerna. SJ är helt enkelt illa skött, man skulle tro att ”nedriven ledning” även gäller tågbolagets inre organisation. Eller möjligen ”uppgiven ledning”.

Ibland blir det som en svart fars. Jag beskrev i ett tidigare inlägg en resa hem från Karlstad, nu har jag drabbats igen. Eller rättare sagt, denna gång var det dottern, som skulle hem från lantstället till Stockholm. På stationen i Hässleholm rådde trängsel, förvirring och frustration eftersom tågen till och från Malmö stoppats till följd av just nedriven kontaktledning. Frusna familjer väntade på blåsiga perronger, rykten surrade. På själva stationen fanns ingen att fråga, bara Pressbyrån höll öppet för att sälja läsk och numera också ta 30 kronor för att skriva ut en biljett åt SJ eftersom SJ monterat bort sin automat utan förvarning (värt en egen krönika, det ska tydligen höjas till 50 kronor nu också…). Högtalarna molteg om framtiden för alla som köpt biljett till Stockholm. Folk vågade knappt gå på toaletten, eftersom tåget plötsligt kunde dyka upp.

Tidigare tåg på dagen hade varit uppemot fyra timmar sena. Ett stort gäng befann sig på fel perrong, skylten vid spåret gav hopp om att tåget snart skulle dyka upp men i själva verket väntade ett ersättningståg vid annan perrong. Detta framkom bara genom att en person med SJ-emblem dök upp en stund och informerade dem som stod närmast. Andra stod kvar och fortsatte väntan. Det gäller att ha tur här i livet…

Så småningom dök ett tåg upp från Stockholm, folk klev av och en konduktör stack ut huvudet och meddelade att detta tåg skulle vända och ta de som köpt biljett till tåg 544 mot huvudstaden igen. Dottern hade rätt tågnummer, klev ombord och kom en dryg timme försenad till huvudstaden.

Det var nu inte hela världen för just henne, men det är som sagt sorgligt att inte SJ kan sköta sig bättre. Uppenbart informationshaveri i kombination med utdraget strul och opålitlighet är inget som resenärer i längden kommer att acceptera.

För lätt och billigt att fuska

Verkligheten har överträffat fantasin – igen. Världens näst största biltillverkare har nedlåtit sig åt systematiskt fusk med miljontals bilar. Även jag som jobbat nästan 30 år med konsumentfrågor tappar hakan. Det är ju inget litet postorderföretag utan en av de riktigt stora. Förutom att uppröras och ifrågasätta moralen, iimages-1ncitamenten och krisberedskapen finns det ett antal observationer att göra.

Konsumentens utsatthet. Fusk i den här skalan – vare sig det gäller bilar eller hästkött eller falska indexfonder – drabbar konsumenter, som inte har en chans att själva upptäcka att de blir lurade. ”Dieselgate” är ett av flera exempel där brist på oberoende kontroll i konsumenternas intresse och brist på avskräckande straff leder till storskaligt fusk. Just nu vet ingen hur konsumenterna ska kompenseras. Massor av människor har investerat stora pengar i en bil som inte var det som utlovats. Många kanske köpte bilen just för att den hade låga avgasutsläpp, låg bränsleförbrukning. Volkswagen ska ta in bilarna på verkstad vad det lider, men att minska utsläppen till de som utlovats kan naturligtvis få följder för prestanda och annat. Frågorna är fler än svaren.

Företagens drivkrafter att fuska. Systematiken och omfattningen är skrämmande. Hur har de vågat? Någon måste ha förstått att ett avslöjande skulle bli en megaskandal. Svaret verkar vara en kombination av kortsiktigt vinsttänkande, toppstyrda organisationer och små risker för avslöjande och straff. Incitamenten driver åt fel håll, det blir för lockande, för riskfritt och billigt att fuska. Bakom skandalerna ligger en stor portion politisk naivitet, parat med mäktiga lobbykrafter som stoppat strängare kontroller. Dags för ändring på det. Det gäller inte bara avgasutsläpp utan också bränsleförbrukning, som testas av tillverkarna under optimala förhållanden, långt från vardagsbilistens verklighet. Varför får det vara så?

Vad är det mer vi inte vet? Skandalen har bara börjat rullats upp. Var tar den slut? Andra bilföretag? Volvo försäkrar att de är ”rena”. Talar de sanning är det en konkurrensfördel, ljuger de torde det vara kört. I testkretsar minns man tidigare upptäckter att tvättmaskiner ”lärt” sig känna igen testlaboratorier och då sänkt vatten- och elförbrukning. Det talas nu om att liknande sker för hemeletronik, till exempel TV-apparater. Det behövs en genomgripande kartläggning. Slutsatser ska dras, som inte bara gäller bilbranschen. Det behövs strängare, oberoende kontroll. Det måste vara slut på naivitet och dalt.

Miljöboomen göder greenwash. Miljö säljer, vilket vi ska glädjas åt. Men det innebär också att det blir mer frestande att ta i lite för mycket. Det kan handla om att kalla varan ”ren” eller ”klimatsäker” eller rent av ”miljövänlig”. Men det kan också handla om att fejka avgasutsläpp, bränsleförbrukning eller elförbrukning, särskilt när EU skärper kraven och nationer subventionerar miljöbilar. Det handlar om stora pengar. Och då går det inte bara att lita på att företagen talar sanning. Återigen: Oberoende kontroller och avskräckande straff.

Den europeiska konsumentrörelsen BEUC och dess medlemmar (bland annat vi) kräver nu bland annat: 1. En omedelbar utredning av EU-Kommissionen om hur stor skandalen är och hur stora skador det orsakat konsumenterna. 2. Inrätta ett oberoende och ärligt system för tester. Och gör det snarast. 3. Ge konsumenter full kompensatiuon för skadorna. Brev har gått till Volkswagens VD (läs här) samt till flera kommissionärer med begäran om svar . Mina italienska kollegor har redan tidigare i år avslöjat att Volkswagen Golf förbrukar 50 procent mer bränsle än de angett. Där pågår nu ett process med grupptalan, som ska bli intressant att följa. Konsumentombudsmannen borde ta en rejäl funderare på något liknande i Sverige till följs av avgasskandalen.

Ägaren till en Volkswagen kan så länge inte göra så mycket mer än att avvakta. Enligt konsumentköplagen ska man kunna få ersättning för både kostnader för reparationer och den betalda arbetstid. Köpte man bilen huvudsakligen just för dess miljöprestanda skulle lagen kunna tolkas som att köpet kan hävas, alltså pengarna tillbaka.

En budget för konsumenterna?

Exakt en månad kvar tills regeringen släpper sin budgetproposition. Det blir den första ”riktiga” budgeten, den förra fick ju hastas fram på några veckor efter regeringsskiftet och ledde till stor politisk turbulens. Men nu blir det en statsbudget för 2016 som kommer att gå igenom. Vad kommer den att innebära för oss som konsumenter? När det gäller maten, bankerna, fulsäljet, hälsan, integriteten, hjälpen när vi råkar illa ut?

Genom alla år har konsumentpolitiken varit ett pyttigt område, med ungefär 220 miljoner i utgifter, varav Konsumentverket har ungefär 140. Detta är 0,2 promille av statens alla utgifter. Eller ungefär en tredjedels Jas-plan, om man är på det humöret. Siffran är väl å andra sidan inte helt rättvis eftersom det som staten gör vad gäller livsmedel – till exempel lönerna till Livsmedelsverket – går på ett annat konto. Plus ytterligare några exempel. Men det är sammantaget lite pengar. Omsorgen om oss som konsumenter mäts med helt andra budgetlinjaler än annat samhällsstöd och annan myndighetskontroll. I en värld där det blir allt mer komplext att vara konsument, klyftorna vidgas, där fällorna är fler och där det läggs ett stort ansvar på konsumenterna att vi ska agera hållbart.

Ansvarig för frågorna är finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund. Han har haft en relativt hög svansföring under året och talat om vikten av att stärka konsumentskyddet på olika sätt. Allt sådant syns ju inte i budgeten, men han har lovat att åtgärder för stärka oss gentemot banker och finansbolag ska presenteras där. Blir spännande. Dessutom finns ambitioner att komma med ett nytt konsumentpolitiskt mål (flaggat i förra budgeten). Blir spännande även det. Liksom hur Bolunds och hans partis hjärtefrågor om hållbar konsumtion och produktion ska synas i budgeten. Dragkampen pågår mellan olika ministrar och mellan regeringspartierna men det är naturligtvis inget man skyltar med utåt.

Snart är det överens. Tummen upp eller ner ur konsumenternas perspektiv?

Snart är de överens. Tummen upp eller ner ur konsumenternas perspektiv?

Mycket handlar om resurser. Cash. Om myndighetstillsyn, om olika former av stöd och hjälp till brydda och lurade konsumenter. Om uppmuntran och styrning mot en mer hållbar konsumtion. Om möjlighet att ge konsumenterna ett större inflytande och representation där besluten tas – i Sverige och EU. Och att ge större möjlighet till kartläggningar av hur marknaden egentligen fungerar. Här var det med stor förvåning och besvikelse vi såg att stödet till organisationer på konsumentområdet (vi och många andra) minskade med två miljoner 2015 jämfört med tidigare. Detta trots att miljöpartiet i sin skuggbudget innan valsegern föreslog en klar ökning av dessa pengar. Vi och andra organisationer menar att det finns starka argument att göra just så, för att på så vis stärka konsumentmakten och visa i handling och inte bara i ord att konsumentrörelsen är ”viktig”. Potentialen att bygga konsumentmakt underifrån är – enorm.

21 september vet vi. Vilken ny, skön värld som väntar oss som konsumenter. Eller om det mesta blir ungefär vid det gamla…