Bryssel kokar – medan svenska EU-debatten slumrar

Om ett drygt år är det val till Europaparlamentet. Inget som märks så överdrivet mycket här i Sverige. Herregud, vi har ju ett nationellt val. I den ansats till valrörelse som nu dragit igång märks inte heller EU-frågorna särskilt mycket, trots att riksdagsvalet faktiskt också handlar om vilken regering vi får och vilka frågor denna regering ska driva i Ministerrådet – EU:s tyngsta beslutsinstans.

Har just återkommit efter årets första styrelsemöte i europeiska konsumentrörelsen BEUC i Bryssel. Ett Bryssel som kokar av aktivitet nu – där mycket berör oss som konsumenter.

Juncker-kommissionen är på hugget - och spurtar inför parlamentsvalet 2019.

Juncker-kommissionen är på hugget – och spurtar inför parlamentsvalet 2019.

Kommission och parlament försöker på alla sätt hinna med så mycket som möjligt innan andra tar över. Här är lite av dagordningen:

  • Revidering av konsumentlagarna – däribland en stor översyn av en av våra käraste frågor – maten.
  • Cirkulär ekonomi – att avfall ska återanvändas.
  • Förnyelsebara energikällor.
  • Konkurrenskraftig digital ekonomi, som också är bra för oss konsumenter.
  • Nya teknikutmaningar – Sakernas Internet (när alla prylar pratar med varandra och sprider våra personuppgifter) och Artificiell intelligens (AI).
  • Bättre myndighetstillsyn i hela Europa. Ofta är det inget fel på reglerna – däremot är det ingen eller liten kontroll att de efterlevs. BEUC arbetar också allt mer för att ge myndigheterna resurser och verktyg för sin tillsyn så att företagen faktiskt gör vad de ska mot oss konsumenter.
  • Jordbrukspolitiken – uppe till förhandling, i allra högsta grad en konsumentfråga eftersom den gäller vår mat och vår miljö.
  • Brexit – påverkar oss också som konsumenter, inte minst för att det blir mindre pengar till EU-kassan.

Detta – och mycket annat – blir heta frågor de kommande åren. Ambitionerna och insatserna är höga. Konsumentrörelsen kommer att behövas!

Flera viktiga EU-beslut få effekter för oss redan i år, det handlar om dataskyddsförordningen – vad företagen får göra med våra personuppgifter – och ett nytt bankdirektiv med förkortningen PSD2 – som ska underlätta för andra finansiella aktörer och ge storbankerna en match i kampen om oss kunder.

Så vad som sker i Bryssel påverkar definitivt oss som konsumenter, varje dag, vid köksbordet, på banken, när vi handlar, när vi reser. EU kan bli en starkt drivande kraft för mer hållbar konsumtion, vilket vi kämpar hårt för i konsumentrörelsen.

Därför är det livsviktigt att debatten hålls levande – inför både riksdagsvalet och EU-valet. Att politikerna profilerar sig. Och så småningom att vi går och röstar, inte minst i EU-valet där valdeltagandet brukar vara lågt.

Att göra-lista inför valet 2018

Bara nio månader kvar till valet.  Precis varenda väljare är konsument, men kommer det att märkas – i partiprogram, i debatter, i valstugorna? Vi på Sveriges Konsumenter kommer att jobba hårt för att konsumenternas rättigheter ska få uppmärksamhet vid sidan om andra viktiga frågor för väljarna.

Men vi kommer också att granska vad som gjorts – och inte gjorts. Hur mycket sittande regering kan skryta med förbättringar för konsumenterna. Och hur mycket oppositionen kan säga att ”det där hade vi gjort bättre”.

En stark konsumentpolitik är en fråga om rättvisa. För alla konsumenter, även dem som har svårt att navigera bland alla val och blindskär. Företagande är viktigt men funkar inte efterfrågesidan – alltså vi konsumenter – så funkar inte marknadsekonomin.

4-valstugorValrörelsen kommer att handla om visioner och vad man ska göra för oss konsumenter. Nuvarande regering har gjort en hel del och det ska de ha beröm för. Ett exempel är lagrådsremissen om krafttag mot dyra snabblån, som kom nyligen. Strategin för hållbar konsumtion innehåller också många bra delar.

Men vissa frågor verkar ha fallit i glömska eller har nedprioriterats hos politikerna, trots att behovet av politisk handlingskraft är oerhört. Jag vill ge fem exempel där misslyckandena fått fortgå och konsumenten fått betala. Dyrt. Fem problemområden som behöver politiska lösningar omedelbart:

Kontanthanteringen. Sedlar och mynt fasas ut med raketfart. Äldre, funktionsnedsatta, nyanlända, glesbygdsbor drabbas hårt. Alla har inte en smart telefon eller kunskap att hantera nya lösningar. För ett drygt år sedan sa konsumentminister Per Bolund: ”Övergången till ett samhälle med allt mindre kontanter måste ske på ett sätt så att ingen lämnas efter. Jag förutsätter att bankerna tar sitt ansvar i frågan och säkerställer att deras kunder kan fortsätta att använda kontanter även i framtiden.” Jag förutsätter att han idag är besviken. Vi vill ha lagkrav på att bankerna ska hantera kontanter. En tidigare utredning tyckte inte kontantutfasningen var något problem och nu sitter en ny utredning. Problemet är att den ska vara klar först maj 2019. Lag tidigast 2020. Möjligen – förhoppningsvis – kan vi se ett delbetänkande i sommar med förslag på skarpa åtgärder, typ att tvinga banker att hantera kontanter.

Kommunala konsumentvägledningen. Nedläggningstakten ökar dessvärre, inte sällan sker det med den centrala telefon- och chatttjänsten Hallå Konsument som förevändning. Men lokal hjälp har sina tydliga förtjänster och tanken var ju också att de skulle arbeta mer förebyggande. Dessutom är rådgivarna i kommunerna betydligt fler än de centrala. Än så länge. Summan av all hjälp kan alltså snart innebära en försämring för konsumenterna, rent numerärt. Regeringen har inte direkt makt över kommunerna, men borde kunna göra mer än bannor och debattartiklar. Återigen – det handlar om rättvisa. Om allas förutsättningar att välja rätt och slippa bli lurade.

Skönhetsoperationerna. Varför har man bättre konsumentskydd när bilen repareras än för ingrepp i kroppen? Nu ska detta utredas IGEN! Två utredningar räcker inte, fast de tydligt pekat på metoder att få dagens ”vilda västern” att upphöra. Såklart måste det krävas tillstånd för att skära i människor, bättre information, chans till rättelse plus andra tydliga kontrollmekanismer från samhället. SVT har gjort förtjänstfulla reportage om eländet så ingen behöver ju tvivla att det behövs action. Inte lätt juridiskt sett, jag vet, men dagens situation och regeringens långbänkar är oacceptabla, människor skadas och lider och glada entreprenörer tjänar storkovan.

Mer hälsosamma livsmedel. Regeringens livsmedelsstrategi klubbades i vintras och flera åtgärdsplaner har ramlat in sedan dess. Men problemen är flera – ett är att Jordbruksverket tycks gå köttindustrin mer till mötes än konsumenterna och därmed riskerar att urholka mervärden som finns i det svenska djurskyddet. Ett annat är att folkhälsa nästan glömts bort i strategin. ATT vi ska producera mer är viktigare än VAD. Vad vi riskerar är att få en produktionsplan för jordbruk och industri som krockar med ambitioner om en god folkhälsa – det vill säga ännu fler med livsstilssjukdomar som blir extremt kostsamt samhället och skapar mycket lidande hos människor.

Telefonförsäljningen. Nu är det snart 1000 dagar sedan utredningen om krafttag mot ”lur-plågan” kom. Över ett år sedan åtta organisationer krävde politisk handling i Svenska Dagbladet. Problemen fortsätter. Rätten till eftertanke – skriftligt godkännande av avtal på telefon – borde varit lag för länge sedan. Jag vet att regeringen vill ha lagen och att de ”bereder” en proposition. Fram med den! Och så utgår vi från att alla politiska partier i riksdagen klart visar att de står på konsumenternas sida och röstar ja till en lag som ger svenska konsumenter liknande skydd som i de flesta andra EU-länder.

Frågan är alltså – står regeringen fortsatt på konsumentens sida? Då hoppas vi på leverans i den här fallen.

Sedan kommer vi att jaga ALLA partier om konsumentperspektiv och konsumentkrav i valrörelsen. Men det återkommer jag till.

Ranking till förbannelse

För nästan 20 år sedan jobbade jag med ranking – betygssättning – på internet. Företaget hette Cint och meningen var att skapa konsumentmakt genom att vi alla satte betyg på prylar och tjänster så att andra kunde få vägledning och slippa göra om våra dyrköpta misstag. Av olika skäl gick det sådär. Varken tiden eller tekniken var mogen då.

Idag är läget annorlunda. Som konsumenter förväntas vi betygssätta allt. Många är redan irriterade och gör allt för att slippa ge feedback till dem som ”vill utveckla vår service till dig blablabla…” Vi ska trycka på glada eller ledsna gubbar vid utgången, vi blir uppringda av en robot efter samtalet till kundtjänst men framför allt ska vi betygssätta på nätet. Yelp och Reco är exempel på vartåt Cint strävade, då när millenniet var ungt. Pricerunner och Prisjakt har rankingfunktioner. Många sajter är gratis men bygger bland annat på att användarna sätter betyg i efterhand, till exempel Booking. Tradera och Airbnb är exempel, där både köpare och säljare betygssätts. Även vi konsumenter betygssätts alltså…

Internet är det största revolutionen någonsin för konsumentmakten. Information och jämförelser är plötsligt lättillgängliga och vi har helt andra möjlighet att dela med oss av erfarenheter, ilska och beröm. Men det finns fällor. I massor. Är betygen som visas från ”äkta” konsumenter eller har de manipulerats? Vilka betyg visas och vilka döljs?  Vilka affärsmodeller döljer sig bakom sajterna? Hur säljs betygssättningarna vidare, vilka system används för att skapa digitala profiler av oss utifrån hur vi betygssätter, som snurrar runt som en handelsvara utan vår kontroll?

Plantskola för ryktesflora - om dig.

Plantskola för ryktesflora – om dig.

Och så detta med att även vi som köpare, som konsumenter, betygssätts eller får en profil på nätet som kan vara en fördel men också ställa till problem. Det blir som ett rykte. I det digitala samhället är användarens rykte minst lika viktigt som det är i det fysiska samhället. Skillnaden är att du inte kan flytta, ”skvallret” ligger kvar och förföljer dig, kanske genom oönskad reklam – eller stopp för vissa tjänster, dyrare försäkringar eller lägre kreditvärdighet.

Ranking-samhället är här. Det finns klara fördelar men vi måste vara medvetna om riskerna. Och förebygga och agera därefter. För alla konsumenter, inte bara de som vuxit upp med en mobil i näven. De nya möjligheterna ställer andra krav på konsumentskydd, ansvar och säkerhet. Det är en fråga om medvetenhet och sund skepsis – men inte minst är det en politisk fråga med ett tungt ansvar. Vi har lite idéer om detta i våra dokument ”Digital vardag” och ”60 lösningar…”.

EU behöver bli begripligare

EU har gjort massor för oss som konsumenter – och behöver fortsätta göra det. Utan EU hade 500 miljoner konsumenter haft det betydligt sämre.

Ändå har ett land med en sjundedel av EU bestämt sig för att lämna klubben. Har precis deltagit i en konferens om Storbritanniens Brexit och konsumenterna och konstaterar att det handlade mycket om mytbildning och att man helt enkelt inte förstår vad EU gör och betyder. Det mesta eländet skylls på ”byråkraterna i Bryssel” eller möjligen på Tysklands påstådda dominans. När man går igenom 45 års brittiskt medlemskap ser man hur otroligt inkluderat EU är i allt som sker i landet. Att trassla sig ur detta är en unik situation, sprängfylld av utmaningar. Konsumentrörelsens budskap är: var öppna, inkludera konsumenterna och svik inte de segrar som vunnits i livsmedelssäkerhet, banktjänster, telefoni, passagerarrättigheter etc.

I tisdags var det Europadagen, vilket förmodligen gick de flesta förbi. Då skrev jag och en lång rad konsumentledare från Tyskland, Frankrike, Danmark, Belgien, Holland och andra länder en gemensam debattartikel (publicerad i fem landsortstidningar här i Sverige). Vi skriver där att vi inte ska underskatta de utmaningar som ligger framför oss. ”Politiska kriser, Brexit och en växande misstro mot beslutsfattare slår även mot EU, och slutligen mot konsumenterna i EU:s länder.”

Vi har tänkt så här länge och påpekar gärna att maten, banken, datorn och resorna är utomordentliga exempel att peka på EU:s betydelse i vår vardag. Vi gjorde det bland annat i senaste EU-valet som skäl för att gå och rösta.

Kommissionen, den mäktiga apparat som av många skeptiker utpekas som roten till allt ont, har just gett ut en rapport, en så kallad vitbok om EU:s framtid fram till 2025. Fem möjliga scenarion för EU:s framtid presenteras (varav ingen handlar om att upplösa unionen). Mycket intressant läsning, med en hel del ”sjukdomsinsikt”. Här ett smakprov: ”Att minska klyftan mellan vad som utlovas och vad som levereras är fortfarande en utmaning. Det beror delvis på att EU inte är lätt att förstå eftersom det är en konstruktion på både EU – och medlemslandsnivå. Vem som gör vad förklaras inte tillräckligt väl och EU:s positiva påverkan på det dagliga livet är osynlig om ingen berättar om den på det lokala planet. På lokal nivå vet man inte alltid att lantbruket i närheten, transportnätet eller universiteten delvis finansierats av EU.”

Brexit_9041Lyckligtvis vann inte Marine le Pen franska presidentvalet (den här gången). Men Brexit är en realitet och den allmänna skepticismen mot såväl EU som mot ”etablissemanget” kommer att bestå. Och behöver mötas. Och då funkar bara öppenhet, begriplighet och inkludering. Och där behövs en stark konsumentrörelse mer än någonsin, som Örjan Brinkman avrundade Brexit-konferensen med idag.

Jodå, det lönar sig att klaga!

Kan man få rätt mot en bank som ger ett dåligt råd?

Svaret är ja. I alla fall om man är envis. Som min unga kompis Hanna.

Hanna skulle köpa sin första lägenhet. Hon gick till sin bank och frågade hur hon skulle göra med de fonder hon hade. Hanna fick träffa en så kallad rådgivare som fick full koll på hennes ekonomi och som rådde henne att sälja av innan köpet för att kunna betala kontantinsatsen.

Hanna följde rådet. Detta var i november. Ett drygt år senare kom kallduschen.
Problemet var att Hanna detta år fortfarande pluggade och hade såväl studielån som studiebidrag. När hon sålde av fonderna strax före årsskiftet fick hon en ganska stor reavinst på det året. Det vill säga en inkomst. När Centrala studiestödsnämnden så småningom kom över Skatteverkets uppgifter såg de att hon tjänat betydligt mer – på sina fonder – än vad som var tillåtet för att få studiestöd. De ville ha tillbaka motsvarande 50 000 kronor, en del studielån, annat rena bidrag.

Detta hade inte Hanna klart för sig. Men det borde bankens rådgivare självfallet ha insett. Hade fonderna sålts efter årsskiftet hade inte samma sak inträffat, eftersom inkomsten då hamnat på ett år då Hanna slutade plugga och därför inte hade samma studiestöd.
Hanna blev naturligtvis förbannad, men insåg att hon inte någon rätt strikt juridiskt till kompensation. Däremot moralisk rätt, i hennes och min mening. En rådgivare värd namnet skulle naturligtvis ha insett effekterna av att få en plötslig inkomst av reavinst under ett år när man fick studiestöd för heltidsstudier.

Så hon krävde kompensation från banken.

SEB Hannas namn är fingerat här men jag nämner bankens namn – det är SE-Banken. Eftersom de faktiskt gav Hanna rätt – även ekonomiskt. Hon fick tillbaka 15 000 kronor (bidragsdelen av studiestödet).

Jag har rätt mycket att säga om bankernas kundhantering, som ofta är bedrövlig. Men här uppträdde de faktiskt schysst. Jag har fått Hannas tillstånd att berätta hennes historia som ett inspirerande exempel, en uppmuntran till andra att klaga även på sådana som stora starka SE-Banken.

Själv vet jag många som klagat på en dålig matvara eller något annat till en lägre kostnad. Butiken inser ofta att de har mer att förlora på att käfta emot, så de ger ofta kunden rätt. Jag fick häromdagen också höra en konsument  berätta om att han hade fått rätt mot AirBnB, där lägenheten inte kunde utnyttjas som utlovats. Exemplen är många, många, många. Även om fallet Hanna inte tillhör de mest typiska.

Så ge inte upp. Klaga mer och oftare!!

Brexit berör även oss

londonLondon står i fokus – det tragiska terroristdådet och nästa vecka kommer allt att handla om Brexit. Premiärministern lämnar in ansökan att få lämna EU och därmed rullar en historisk och ödesmättad process igång.

Sedan är det bara att hålla tummarna för att inte fler tänker följa Storbritanniens exempel. Frankrike, till exempel. I så fall kan det bli riktigt ruggigt.

Brexit skakar ändå om allt. Ett annat lands utträde ur EU berör faktiskt också oss konsumenter här i Sverige. Det vill säga – fram tills att Storbritannien faktiskt lämnar unionen händer ingenting. Det handlar om två år. Men sedan, efter det, kan det faktiskt bli större konsekvenser än vi anat. Det finns ett antal mer indirekta följder, som handlar om EU:s minskande intresse för värn om konsumenterna. Annat anses helt enkelt viktigare. Men direkta effekter blir det för alla som åker till England, Skottland, Wales eller Nordirland. 2016 var landet det åttonde populäraste resmålet bland oss svenskar. Och vi är ett resande folk.

Det handlar om passagerarrättigheter, rätt till sjukvård när vi är där, högre taxor för mobiltelefoni, avgifter när vi betalar med kort och i värsta fall även andra regler för kemikalier, livsmedelssäkerhet och produktsäkerhet i övrigt. Genom decennier har EU arbetat sig fram till en mängd gemensamma regler och krav. Utanför EU får länderna ha i stort sett vilket konsumentskydd de vill.

Våra kollegor i de brittiska konsumentorganisationerna kommer att arbeta hårt för att deras medlemmar inte ska bli de stora förlorarna, det vill säga att skyddet ska fortsätta vara högt. Men man vet aldrig. Affärsintressena kommer att slåss hårt för enklare regler och mindre krav – nu när de inte längre kan slåss på den inre marknaden på samma villkor som konkurrenterna i Nederländerna, Tyskland, Sverige…

Varför litar vi så blint på nätet?

Förtroende är hårdvaluta. Men mer och mer förväntas vi ha förtroende för företag vi aldrig sett, inte känner och vars affärsmodeller vi bara har en vag aning om. Jag talar om internet, om den boomande e-handeln, om alla chattar och tjänster och om sakernas internet, uppkopplade prylar som kommunicerar och som snart vet allt om oss.

Idag är internationella konsumentdagen. Inte någon av de mest haussade och uppmärksammade dagarna, diverse bakverks egna dagar är betydligt mer kända. En del har fått för sig att det handlar om konsumtion, om att shoppa lite extra mycket just den här dagen. Det är fel. Det handlar om våra rättigheter. Som alltid behöver stärkas och som alltid behöver uppmärksammas. Kraven är: Tillgång. Rättelse. Enkelt att välja. Säkerhet.  Kring det samverkar 120 organisationer i 80 länder världen över inom Consumers International under hashtaggen #BetterDigitalWorld. Det handlar om att undvika klyftor och orättvisor, ”alla ska med”. Det handlar om att vi inte ska bli lurade, vi ska förstå och vi ska ha kontroll på var våra personliga data tar vägen. Då kan den digitala revolutionen innebära stora möjligheter för oss alla, världen runt.

90 minutes_konsumentdagen2017En paradox är att affärsmodellerna utvecklas så svindlande fort så att vi vanliga människor inte har en chans att förstå dem. Vem tjänar på mina data? Och hur? Två mycket viktiga kontrollfrågor som är en gigantisk utmaning. Avtalsvillkor som tar 90 minuter att läsa och som ändå inte är begripliga eller rimliga är inte svaret. Enda chansen att ge en rimlig värld är att samhället är med och sätter stränga regler – och har myndighetskontroll värd namnet – så att det blir en hög skyddsnivå redan från början, ett ”högt golv”.

Titta gärna på Consumers Internationals film. Det inleds med att påpeka att vi ofta säger ”jag älskar dig” eller ”jag saknar dig” men kanske inte lika ofta ”jag litar på dig”? Till levande människor, som vi känner.

När det gäller nätet är det helt annorlunda. Där gör vi det jämt. Vi skickar iväg allt från kontaktuppgifter till köpmönster till åsikter till beteenden till kreditkortsnummer…Till vilt främmande företag i andra världsdelar.

Att stärka de ”digitala rättigheterna” nu är en mycket stor fråga för oss konsumenter. Nästa år får vi i EU en ny dataskyddslag men den kommer inte att räcka. Utvecklingen skenar fruktansvärt fort och erfarenheten från bland annat den talande dockan Cayla visar att företag (ofta amerikanska) bara kör på tills någon stoppar dem. Vilket inte sker idag. Det sluttande planet vi befinner oss på kommer att leda till en ”övervakningsekonomi” där företagen friskt handlar med uppgifter om oss kan veta mer om oss än vår partner…

Läs vår policy ”Digital vardag” här.

Stoppa PPM-skojarna

När människor luras på sina pensionspengar blir jag riktigt, riktigt upprörd. Senast har det varit bolag som Allra som krängt sina lågpresterande men dyra fonder via aggressiv telefonförsäljning. 130 000 sparare har de hunnit värva innan pensionsmyndigheten slog på köpstoppet. De enda som tjänat är förvaltarna och styrelsen, med namn som Ebba Lindsö och Thomas Bodström.

Aktivt förvaltade fonder – i och utanför PPM-systemet – med höga avgifter som inte ens lyckats slå index har tidigare debatterats och kritiserats flitigt. Konsumenterna är fortfarande alltför utelämnade och alltför få har klart för sig att en halv procent extra i avgift på några decennier gröpt ur det framtida pensionskapitalet chockerande mycket.

ORANGEDet paradoxala är att det alltid är sparare som står risken. Vi betalar en avgift vare sig förvaltaren gör ett bra jobb eller inte och först i efterhand går det att se om vi gått i en fälla. Just detta skapar ju ett starkt incitament att locka in kunder ”till vilket pris som helst” eftersom det kan bli så oerhört lukrativt. Och just för att hålla borta gamar och lycksökare gäller det för samhället att stå upp för sina medborgare. Mycket mer än idag. Inte minst gäller det premiepensionen, som ju faktiskt är ett tvångssparande. Och där vi kanske släpper vi lite på garden, eftersom de orange kuverten ger intryck av att staten har full koll.

Fonder och pensionssparande är svårt för de flesta. Både för att det är svårt att spå om framtiden men också för att det förekommer många luftiga begrepp och fackuttryck. Dessutom tillkommer hållbarhetsperspektivet, där de allt fler intresserade konsumenterna lätt vilseleds av orden ”miljö” och ”etik”.

PPM-systemet innehåller 800 fonder, vilket är mångfalt fler än skaparna av systemet förutsåg. Vilket gör det lätt för skojare att erbjuda ”hjälp” i djungeln.

Problemen sträcker sig från alltför dyra fonder till rent bedrägeri. Politiken och kontrollinstanser har hittills misslyckats med att skapa det förtroende som behövs. I höstas avslöjades att Malta-baserade Falcon Funds faktisk tog människor pengar. KO drev en tvist mot ett annat Malta-baserat bolag, Prognosia, men förlorade. Och nu detta.

Konsumenterna blir i sådana fall alltid de stora förlorarna. De är utelämnade åt gamarna och har små möjligheter att själva genomskåda bluffarna. Skandaler som vi sett får inte upprepas. Regering och riksdag måste se till att myndigheterna har rätt redskap och avskräckande straff. Polis och åklagare måste prioritera upp ingripande det gäller bedrägerimisstankar som omfattar många konsumenter. Det ska heller inte gå att smita undan ansvar genom att bolla mellan olika bolag.

Dessutom: Förbjud telefonförsäljning helt av alla finansiella produkter. Det är politisk släpphänthet och naivitet att tillåta ungdomar utan utbildning att ge ”råd” till folk om hur de ska pensionsspara. Incitamenten och vinsterna i att lura folk är helt enkelt för stora.

Avlyssning av barnkammaren

En gullig docka som går att prata med. Som är intresserad av dina intressen och önskemål och berättar om favoritmat, leksaker, spel och filmer.

cayla_i-que-683Oemotståndligt för många barn. Men också en rejäl integritetfälla, har det visat sig. Det är våra duktiga kollegor på norska Forbrukerrådet som undersökt dockorna My Friend Cayla, i-Que och Hej Barbrie. Alla tre är nyheter med inbyggd högtalare, mikrofon och dessutom uppkoppling mot internet. En liten kompis i barnkammaren, helt enkelt.

Problemen: Säkerhetsbrister, orimliga användningsvillkor, möjlighet till hackning och avlyssning och dold reklam. De villkor som köparen (föräldern i de flesta fall) godkänner och krångliga, ger rätt att sälja personliga data hur som helst och kan dessutom ändras när som helst. Med andra ord som vanligt för internettjänster, vilket i sig är helt absurt.

Bristerna hos  uppkopplade leksaker är alarmerande och öppnar skrämmande perspektiv. Barnens hemligheter flyttas över en server i USA, någon illvillig person kan via blåtandsystemet få båda öron och röst inne i barnkammaren. Även om detta kan tyckas vara skräckscenarion räcker det långt att möjligheten finns.Vi har därför anmält företaget bakom leksakerna till både Konsumentverket och Datainspektionen.

Det här ger en försmak till det samhälle vi är på väg in i – där prylarna snackar med varandra. Sakernas Internet, kallas det (internet of things). Bilen berättar för värmesystemet att ägaren är på väg hem. Kylskåpet sätter ihop handlingslistan som skickas till en app i mobilen. Aktivitetsbandet runt handleden håller koll på sin hälsa. Pillerdosan rapporterar till läkaren och apotek när det är dags för påfyllning. Och så vidare. Massor av möjligheter, bekvämare. Vi slipper tänka och planera. Men alla de här prylarna kommer att sammantaget att veta ruskigt mycket om oss – som de kommunicerar via internet. Och som kan plockas ihop till profiler över våra liv och säljas över hela världen. Via långa och krångliga avtalsvillkor som går att ändra när som helst går vi med på sådant vi aldrig hade gjort om vi skulle berätta för en levande människa eller fylla i en blankett. Det sker redan nu, via appar och webbtjänster. Det kommer bara att bli värre med kollen över våra personliga uppgifter.

Två av dockorna – My Friend Cayla, i-Que – finns i Sverige och vi har anmält dem till Konsumentverket och Datainspektionen. Exemplet med dockorna visar att vi är i början av en teknisk utveckling med många fördelar för konsumenterna men där företag åsidosätter grundläggande konsumentskydd. Tekniken ska inte introduceras förrän tillverkare och återförsäljare kan visa att säkerhet och trygghet kan uppnås och att villkoren är begripliga och acceptabla. Särskilt viktigt är det för barn och deras leksaker.

Det övervakade, ibland avlyssnade hemmet håller på att bli verklighet. Inte av staten, som i George Orwells gamla bok ”1984” med en kamera i varje hörn. Men av företagen, på ett allt mer raffinerat sätt. Dags att reagera och sätta mycket tydliga gränser och kräva höga grundnivåer i skyddet både tekniskt och juridiskt innan de hamnar i den mest fredade av våra zoner – hemmet.

Motorväg bort från snabblånen

Äntligen kom den – utredningen om krafttag mot de dyra snabblånen. ”Motorvägen in i skuldfällan”, som de kallats. Idag överlämnades förslagen till konsumentminister Per Bolund. Återstår nu att se om det också blir en motorväg till tuffare lagstiftning. Det är regeringen och riksdagen som nu ska visa att de verkligen står på de utsatta konsumenterna sida.

Ett helt batteri med åtgärder föreslås – räntetak, kostnadstak, stopp för förlängning, hårdare krav på kreditprövning och på marknadsföring. Alltihop mycket välkommet. Vi har krävt det länge och jag har själv verkat för det som expert i utredningen.

Tyvärr har vägen fram hit har varit allt annat än en motorväg. 2006 kom snabblånen till Sverige och sedan dess har det varit huggsexa om kunderna, skamlösa erbjudanden och en affärsmässig råhet som slår mot de mest utsatta. Även myndigheterna fått skarpare vapen på slutet florerar fortfarande effektiva räntor på 100-tals, ibland 1000-tals procent, liksom snabblånebolag som har som affärsmodell att pressa utsatta kunder som inte kan betala på så mycket som det någonsin går – år efter år.

Räntetak föreslås nu bli 40 procent över referensräntan (strax under Finlands nivå). Kostnadstaket läggs på 100 procent – innebärande att om jag lånat 2000 kronor blir jag aldrig skyldig mer än 4000 kronor inklusive räntor, avgifter och inkasso. Vettigt. Och kommer knappast att få folk att låna mer av lättja, 100 procent påslag på ett lån är väldigt mycket. Dessutom skärps kraven på prövning innan lånen ges. Både kostnads- och räntetak behövs, annars uppstår smitvägar för bolagen.

snabblanBara grafen från Kronofogden här intill borde räcka som argument för att göra något drastiskt. Människor motsvarade en mindre svensk stad hamnar hos kronofogden på grund av snabblånen. Varje år. 2015 var det dessutom ungefär lika illa som åren innan.

Argumentationen mot krafttag har följt den vanliga mallen – ”detta är ett litet problem relativt sett” (i förhållande till kreditköp, bolån etc), ”det rör sig om bara några oseriösa företag”. Och ”vi vet inte säkert om skärpningen får avsedd effekt”. Och att mer information till konsumenterna och mer utbildning är den enda och rätta vägen. Branschorganisationen SKEF (som organiserar ett 10-tal av ungefär 30 snabblåneföretag) tycker att vi ska vänta och se om det inte blir bättre…

Vi har tappat tio år. Nu är status quo inget alternativ, lika lite som menlösa myrsteg. Att inte göra något mycket snart kommer att skada konsumenter och samhället. Det blir fler förlorade år. Räntetak är för övrigt inget unikt, det finns i en rad europeiska länder.

Frågan jag brukar få när jag argumenterar för hårdare tag är: Men har inte konsumenterna ansvaret? Låt mig därför bara avsluta (med en suck): Absolut, de har ett stort ansvar, men det har även de som tillhandahåller lånen. Och de har kunnat agera alldeles för fritt hittills, och har dessutom samhällets hela indrivningsapparat till sitt förfogande. Detta är på flera sätt en sjuk bransch – som bara förstår kallt stål. Nu är tärningen kastad. Time for action.