Avlyssning av barnkammaren

En gullig docka som går att prata med. Som är intresserad av dina intressen och önskemål och berättar om favoritmat, leksaker, spel och filmer.

cayla_i-que-683Oemotståndligt för många barn. Men också en rejäl integritetfälla, har det visat sig. Det är våra duktiga kollegor på norska Forbrukerrådet som undersökt dockorna My Friend Cayla, i-Que och Hej Barbrie. Alla tre är nyheter med inbyggd högtalare, mikrofon och dessutom uppkoppling mot internet. En liten kompis i barnkammaren, helt enkelt.

Problemen: Säkerhetsbrister, orimliga användningsvillkor, möjlighet till hackning och avlyssning och dold reklam. De villkor som köparen (föräldern i de flesta fall) godkänner och krångliga, ger rätt att sälja personliga data hur som helst och kan dessutom ändras när som helst. Med andra ord som vanligt för internettjänster, vilket i sig är helt absurt.

Bristerna hos  uppkopplade leksaker är alarmerande och öppnar skrämmande perspektiv. Barnens hemligheter flyttas över en server i USA, någon illvillig person kan via blåtandsystemet få båda öron och röst inne i barnkammaren. Även om detta kan tyckas vara skräckscenarion räcker det långt att möjligheten finns.Vi har därför anmält företaget bakom leksakerna till både Konsumentverket och Datainspektionen.

Det här ger en försmak till det samhälle vi är på väg in i – där prylarna snackar med varandra. Sakernas Internet, kallas det (internet of things). Bilen berättar för värmesystemet att ägaren är på väg hem. Kylskåpet sätter ihop handlingslistan som skickas till en app i mobilen. Aktivitetsbandet runt handleden håller koll på sin hälsa. Pillerdosan rapporterar till läkaren och apotek när det är dags för påfyllning. Och så vidare. Massor av möjligheter, bekvämare. Vi slipper tänka och planera. Men alla de här prylarna kommer att sammantaget att veta ruskigt mycket om oss – som de kommunicerar via internet. Och som kan plockas ihop till profiler över våra liv och säljas över hela världen. Via långa och krångliga avtalsvillkor som går att ändra när som helst går vi med på sådant vi aldrig hade gjort om vi skulle berätta för en levande människa eller fylla i en blankett. Det sker redan nu, via appar och webbtjänster. Det kommer bara att bli värre med kollen över våra personliga uppgifter.

Två av dockorna – My Friend Cayla, i-Que – finns i Sverige och vi har anmält dem till Konsumentverket och Datainspektionen. Exemplet med dockorna visar att vi är i början av en teknisk utveckling med många fördelar för konsumenterna men där företag åsidosätter grundläggande konsumentskydd. Tekniken ska inte introduceras förrän tillverkare och återförsäljare kan visa att säkerhet och trygghet kan uppnås och att villkoren är begripliga och acceptabla. Särskilt viktigt är det för barn och deras leksaker.

Det övervakade, ibland avlyssnade hemmet håller på att bli verklighet. Inte av staten, som i George Orwells gamla bok ”1984” med en kamera i varje hörn. Men av företagen, på ett allt mer raffinerat sätt. Dags att reagera och sätta mycket tydliga gränser och kräva höga grundnivåer i skyddet både tekniskt och juridiskt innan de hamnar i den mest fredade av våra zoner – hemmet.

Motorväg bort från snabblånen

Äntligen kom den – utredningen om krafttag mot de dyra snabblånen. ”Motorvägen in i skuldfällan”, som de kallats. Idag överlämnades förslagen till konsumentminister Per Bolund. Återstår nu att se om det också blir en motorväg till tuffare lagstiftning. Det är regeringen och riksdagen som nu ska visa att de verkligen står på de utsatta konsumenterna sida.

Ett helt batteri med åtgärder föreslås – räntetak, kostnadstak, stopp för förlängning, hårdare krav på kreditprövning och på marknadsföring. Alltihop mycket välkommet. Vi har krävt det länge och jag har själv verkat för det som expert i utredningen.

Tyvärr har vägen fram hit har varit allt annat än en motorväg. 2006 kom snabblånen till Sverige och sedan dess har det varit huggsexa om kunderna, skamlösa erbjudanden och en affärsmässig råhet som slår mot de mest utsatta. Även myndigheterna fått skarpare vapen på slutet florerar fortfarande effektiva räntor på 100-tals, ibland 1000-tals procent, liksom snabblånebolag som har som affärsmodell att pressa utsatta kunder som inte kan betala på så mycket som det någonsin går – år efter år.

Räntetak föreslås nu bli 40 procent över referensräntan (strax under Finlands nivå). Kostnadstaket läggs på 100 procent – innebärande att om jag lånat 2000 kronor blir jag aldrig skyldig mer än 4000 kronor inklusive räntor, avgifter och inkasso. Vettigt. Och kommer knappast att få folk att låna mer av lättja, 100 procent påslag på ett lån är väldigt mycket. Dessutom skärps kraven på prövning innan lånen ges. Både kostnads- och räntetak behövs, annars uppstår smitvägar för bolagen.

snabblanBara grafen från Kronofogden här intill borde räcka som argument för att göra något drastiskt. Människor motsvarade en mindre svensk stad hamnar hos kronofogden på grund av snabblånen. Varje år. 2015 var det dessutom ungefär lika illa som åren innan.

Argumentationen mot krafttag har följt den vanliga mallen – ”detta är ett litet problem relativt sett” (i förhållande till kreditköp, bolån etc), ”det rör sig om bara några oseriösa företag”. Och ”vi vet inte säkert om skärpningen får avsedd effekt”. Och att mer information till konsumenterna och mer utbildning är den enda och rätta vägen. Branschorganisationen SKEF (som organiserar ett 10-tal av ungefär 30 snabblåneföretag) tycker att vi ska vänta och se om det inte blir bättre…

Vi har tappat tio år. Nu är status quo inget alternativ, lika lite som menlösa myrsteg. Att inte göra något mycket snart kommer att skada konsumenter och samhället. Det blir fler förlorade år. Räntetak är för övrigt inget unikt, det finns i en rad europeiska länder.

Frågan jag brukar få när jag argumenterar för hårdare tag är: Men har inte konsumenterna ansvaret? Låt mig därför bara avsluta (med en suck): Absolut, de har ett stort ansvar, men det har även de som tillhandahåller lånen. Och de har kunnat agera alldeles för fritt hittills, och har dessutom samhällets hela indrivningsapparat till sitt förfogande. Detta är på flera sätt en sjuk bransch – som bara förstår kallt stål. Nu är tärningen kastad. Time for action.

Lång hållbarhet?

Det var inte utan stolthet som konsumentminister Per Bolund igår presenterade sin strategi för en hållbar konsumtion. Den var i och för sig ingen nyhet utan kom redan med budgeten för några veckor sedan. Ett hundratal hade samlats på Rosenbads konferenscenter i Stockholm plus tittare via webben.

Det handlar om två viktiga principer: Konsumtionens roll (inte bara produktionens). Och politikens roll (inte bara konsumentmaktens). Båda har diskuterats för lite. Bara ATT det nu finns en strategi är bra, det skapar diskussioner och sätter tankar och krafter i rörelse. Sedan måste det naturligtvis bli resultat. Strategin har många lovvärda ansatser och bra skarpa åtgärder men det viktiga är vad som händer ”på marken”. Gårdagens ”fanfar” är verkligen bara starten.

ha%cc%8allbartJag hade möjlighet att kommentera strategin på Rosenbad igår. Längre ner finns mina kommentarer (även om jag inte höll mig helt till manus). Alltihop filmades av SVT Forum, som kommer att sända det framöver, men det finns att beskåda på regeringens hemsida.

En publikfråga handlade om hur detta skulle säkras vid ett eventuellt framtida regeringsskifte (till en alliansregering). Bra fråga. En del politiker argumenterar att staten inte ska ”lägga sig i” hur människor lever sina liv. Jo. Men då glömmer man att staten redan lägger sig i mycket genom beskattning och förbud. Och att mycket av dagens regleringar faktiskt styr utvecklingen åt fel håll, mot ohållbara konsumtionsmönster. Ovanpå det kommer all marknadsföring som vill få oss att äta mer kött och köra bensinslukande bilar…

Konsumenterna har sitt ansvar och sina möjlighet att använda sin makt. Men det kräver bättre förutsättningar, att det blir ”lätt att välja rätt”. Vilket kräver att konsumtionsförändringar blir en politisk fråga där det händer saker. Hållbar konsumtion går inte att vifta bort med att det är vars och ens privatsak.

Här är mina kommentarer på strategin från igår:

Vi välkomnar ett fokus och en strategi för hållbar konsumtion, inte bara produktion. Det är viktigt att konsumtionens roll tas upp och VÄGS IN på olika sätt, även vad gäller exempelvis klimatmålen.

Vår utgångspunkt är att de hållbara valen av varor och tjänster ska vara enkla och ekonomiskt fördelaktiga. Det ska vara lätt att välja rätt. Ohållbara konsumtionsmönster måste fasas ut. Det finns för mycket som idag styr mot kortsiktigt tänkande och ohållbar konsumtion. Ansvaret är tredelat – politiken, näringslivet, konsumenterna. Politiken måste i hög grad skärpa lagstiftning, undanröja hinder, att höja medvetenheten om behovet av förändrade konsumtionsmönster.

Vi har tidigare getts möjlighet att ge input till strategin och jag tänker utgå från den. Dess fyra hörnstenar är:

  1. Starkare konsumentskydd och produkter som håller
  2. Det verkliga priset – förorenaren betalar
  3. Det civila samhället som vakthund, pådrivare och folkbildare
  4. Behov av mer forskning

En hel del av tankarna återfinns i strategin, viket vi noterar med tillfredställelse.

Det är  positivt att strategin är BRED – att den tar upp de olika delar av konsumtionen som berörs, ”bilen, biffen bostaden – och BANKEN. Vi är positiva till mycket av ansatserna och åtgärderna – men det reellt viktiga är ju vad som händer ”på marken”, alltså på marknaden, hos konsumenterna. Och då talar jag om ALLA konsumenter, inte bara de redan frälsta.

Mycket är angeläget – hållbara transporter och hållbart boende inte minst. Jag vill kommentera några av satsningarna specifikt:

Varor som håller längre, som delas och återanvänds. Vi noterar att regeringen förslår sänkt moms på reparationer – och därmed genomför en av våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik”. Men det räcker inte:

Det måste till en trygg grund. Vi menar att en stark konsumenträtt är en FÖRUTSÄTTNING för hållbar konsumtion och medvetna val. Det gäller exempelvis inom den växande delningsekonomin, som har potential att ge både stor konsument- och miljönytta. Om förtroendet saknas och konsumenten tror sig kunna råka illa ut på en marknad kan det mycket väl bidra till att utvecklingen stannar av.

På samma sätt behöver den 3-åriga reklamationsrätten stärkas genom att utöka den omvända besvisbördan (från idag sex månader). En förstärkt reklamationsrätt ökar företags incitament att tillhandahålla produkter som håller längre. 


Stimulera en mer miljösmart konsumtion och livsstil. Det är bra med en bred beskrivning av de hinder som finns. Viktigt att vara realistisk med konsumenters incitament och möjligheter, till exempel TIDEN man är beredd att lägga ner. Här är ”nudging” en nödvändig del med stora möjligheter till utveckling och utnyttjande.

Ett av problemen, som också tas upp, är kostnaden, priset. Det inkluderar idag inte de långsiktiga kostnaderna för miljö, arbetsmiljö, djurhälsa, inklusive klimateffekter och antibiotikaresistens. Politiken måste i högre utsträckning använda principen om att förorenaren betalar och undanröja systemfel. Det måste också till nya prismodeller med ”pris per gång” eller ”pris per år” så att inte marknaden belönar sällanköpsprodukter som snabbt går sönder. Andra viktiga krav gäller produktdesign.

De finansiella aktörerna – bra att de uppmärksammas. De är nyckelaktörer med enorma resurser och enorm potential, men samtidigt traditionellt mycket trögrörliga. Med vårt hållbarhetsprojekt Fair Finance Guide har vi visat att det GÅR att göra skillnad men det kräver BÅDE konsumenttryck OCH lagstiftning för ökad transparens och hållbarhetsredovisning. Frivillighet är bra om det fungerar, men det gör det inte från bankernas sida.

Hållbar konsumtion av livsmedel – här är livsmedelsstrategin från regeringen central. Föresatserna var goda och nu måste regeringen uppfylla sina löften om en svensk livsmedelsstrategi som bidrar till att uppfylla miljö- och klimatmål, ökad folkhälsa och ett gott djurskydd.

Information på restaurang – bra att det är med, det är en informationsmässig öken. Och de som inte gör något är ofta de som skulle behöva göra mest.  Jag rekommenderar regeringen att vara lagom tålmodiga med självregleringen.

Beakta konsumenters olika förutsättningar – här blev jag riktigt glad. Bra att regeringen betonar den sociala aspekten av hållbarhetsbegreppet. Det måste vara RIMLIGT att vara konsument. För alla. Viktigt med ett ifrågasättande av begrepp som genomsnittskonsument och normalkonsument.

Här krävs lagstiftning men också ökad kunskap hos företagen. De behöver bli bättre på att utgå från en mångfald av människor vid såväl produkt- och tjänsteutveckling som vid erbjudandet av varor och tjänster. Den sociala aspekten av hållbarhetsbegreppet måste också blir tydligare i företagens hållbarhetsrapportering. Med ett systematiskt tillgänglighetsarbete, redan från start, undviker vi kostsamma särlösningar för samhälle, företag och konsumenter.

Den EKONOMISKA hållbarheten är också central, och den har ju en klar koppling till den sociala. Viktigt att det blir reella och skarpa åtgärder mot överskuldsättningen som verkligen skyddar alla, även utsatta konsumenter. Även här handlar det en tuffare politik som tydligare står på konsumentens sida. Vi ser exempelvis hur telefonförsäljningen fortsätter att vara en plåga för många, det är en skam att det ännu inte införts krav på skriftlig bekräftelse.

Det vi framför allt saknar är konkretisering civilsamhällets roll. Kortfattat – de goda intentionerna bakom strategin kommer inte att kunna förverkligas utan insatser från de ideella krafterna.

Det står t ex ”Det civila samhällets aktörer kan spela en betydande roll i detta sammanhang” – MEN det konkretiseras inte mer än så. Och så är det ganska genomgående. Ett forum för miljösmart konsumtion och livsstil är en god tanke, men även här känns det som om civila samhället inte ens ska sitta i baksätet utan snarare i skuffen.

Fristående organisationer kan, till skillnad från myndigheter, agera snabbt, utmana normer och strukturer, driva på utvecklingen hos företag och även på sitt sätt bidra till att guida till mer hållbara val. Fristående organisationer har också en bas direkt i målgrupperna – av olika slag, även de ”icke frälsta”.

Det finns gott om exempel på vad civilsamhället kan göra, som Sveriges Konsumenter och Naturskyddsföreningen och andra har visat . Stöd till initiativ som Fair Finance Guide har visat sig kunna skapa verklig förändring – SNABBT. Det behövs stöd till dessa typer av initiativ även på andra områden – exempelvis för livsmedel, textilier, möbler, resor, hemelektronik och leksaker.

Många goda exempel finns också i våra grannländer Norge och Danmark.

Men det går inte av sig själv, civila samhällets aktörer kan inte leva på endast goda intentioner, det behövs ”smörjmedel”. Ett förslag vi gav på inputen var ”Eldsjälsfond” för specifika projekt. Eller uppdrag som de facto läggs ut på civilsamhället med tydliga mål för genomslag.

Över huvud taget behövs ökade insatser och medel för folkbildning med särskilt fokus på unga, äldre, funktionshindrade (inklusive kognitiva funktionshinder) och nyanlända.

 

 

 

 

För lite händer i ”Dieselgate”

Tänk dig en globalt storföretag som bluffat om dyra produkter som sålts till hundratusentals svenska konsumenter. Som brutit mot konsumentlagarna i 20 EU-länder. Där avslöjandet kom för ett helt år sedan. Och som sluppit kompensera konsumenterna.

Där har du ”Dieselgate” – skandalen med Volkswagens fejkade utsläppssiffror.jourova

Tiden går och förbluffande lite händer. Idag har jag deltagit i en konferens i Bryssel med konsumentkommissionär Jourova (i mitten av bilden ovan). Konsumentorganisationer från EU:a alla medlemsstater vittnade om hur lite som händer i deras länder, hur dålig informationen från Volkswagen är, hur de vägrar ens andas om kompensation och hur lite nationella myndigheter gör. Från vissa länder kom till och med berättelser om hur Volkswagen ”påmint” om hur mycket företaget investerat i landet. Alltså hotat med arbetslöshet – en vanlig metod när näringslivet pressas.

Italien är ett land som går mot strömmen. Organisationen Altroconsumo har testat bilarna i laboratorier och kunnat beslå Volkswagen med lögner, man har stämt biljätten med 24 000 konsumenters stöd i en så kallad grupptalan för att få kompensation.

Liksom i de flesta andra länder händer förbluffande lite i Sverige. Reaktionen från början har varit tystnad, sedan kom brev till kunderna men utöver en modifiering av bilen inte någon kompensation. Att hitta någon information på Volkswagens hemsida är rena detektivarbetet. Modifiering, förresten, även den finns det gott om frågetecken kring. Avhjälper den problemet, ger den kunderna den bil de trodde de köpt..?

Skandalen är ett klockrent fall för grupptalan, vilket skulle vara möjligt även i vårt land. Men än så länge har inte myndigheten – Konsumentverket/KO – ens antytt att det skulle vara aktuellt. Synd.

Skandalen visar på värdet av oberoende kontroll och bättre möjligheter för konsumenterna att få rätt. Och behovet av hel-europeiska lösningar på problem av det här slaget. Kommissionären Jourova menade att kommissionen inte kan sitta still utan det måste hända något. Hon har säkert god vilja, men kämpar i motvind. Dessutom utesluter hon lagändringar utan lanserar nya testmetoder och mer oberoende kontroll. Frågan är hur långt det räcker. Risken finns att vi – när ”greenwash” blir mer och mer lockande – snart sitter där igen med en ny megaskandal.

Lag mot lur-luret behövs NU

Sture, 84, tackade ja till att köpa en komplett samlarservis i tolv delar för 14 000 kronor.

Märta, 75, tackade ja till ett mobilabonnemang inklusive själva telefonen med bindningstid på 24 månader. Hon har redan två abonnemang.

Bengt, 82, tackade ja till att prenumerera på exklusiva kalsonger med leopardmönster.

I alla tre fallen efter att ha talat med en telefonsäljare. I alla tre fallen utan att riktigt ha insett vad de tackat ja till. I fallet Sture ringde en redig dotter upp försäljningschefen för bolaget och ställde den högst relevanta frågan. ”Han är gammal och lever ensam  – hur tänkte ni egentligen?

Ja, det kan man fråga sig. Tyvärr tänkte de väl inte alls, i alla fall inte ansvarig avdelningschef och den unga säljare som i sin iver att få provisionen var forcerade fram ett ”ja” från en snäll och välvillig människa. Fallen är för övrigt äkta men namnen fingerade. Och de är relativt färska.

LU-15602158För 14 månader sedan kom utredningen om telefonförsäljning med ett förslag på motmedel mot de beskrivna övergreppen. Det innebär krav på skriftligt avtal efter samtalets slut för att hindra frampressade medgivanden och ge människor möjlighet till insikt, eftertanke och för att kunna jämföra med andra erbjudanden. Jag satt med i utredningen och stred hårt för detta, med ett brett stöd bland våra medlemsorganisationer.

I flera blogginlägg genom åren har jag ondgjort mig över hur säljare systematiskt pratar omkull överraskade konsumenter, inte minst pensionärer, funktionshindrade och nya svenskar. Problemen är mycket incitamenten för säljarna (provisionen) men också bristen på återhållande faktorer, som till exempel att de får rejäla avdrag eller sparken om de faktiskt lurat en konsument.

Jag börjar bli duktigt trött på att ta upp ämnet och hoppas detta är sista gången.

Konsumentminister Per Bolund stöder skriftlighetskravet, men han har ännu inte lagt fram någon proposition till riksdagen. Jag vet att branschorganisationerna hyrt olika PR-byråer för att förmå riksdagsledamöter att inte stödja förslaget.

Att inget hänt är helt galet och upprörande. Varje månad som går är förlorad tid då konsumenterna sviks. Och Sverige fortsätter att ha en av Europas mesigaste lagstiftningar mot lur-plågan.

Huvudargumentet från säljbolagen och deras uppdragsgivare – ofta stora ansedd bolag – är att de kommer att gå miste om försäljning om ett skriftlighet införs (med påstådd arbetslöshet som följd).

Att hota med färre jobb (mer eller mindre välgrundat) är ett beprövat knep för att försöka stoppa regleringar. I det här fallet tillkommer följande tankevurpa: Om de förlorar så mycket på att kunderna får tänka är det bara sunt. Avtal ska tåla eftertanke och ”dagsljus”. Någon däremot?

Hösten – ny vår för konsumenterna?

Det drar ihop sig till en het höst i konsumentpolitiken. Tunga frågor som rör allas vår vardag kan komma att klubbas eller i alla fall få ett genombrott. Många återfinns i vår nya lista på 60 lösningar som gör livet för konsumenterna säkrare och enklare. Här är några exempel:

Livsmedelsstrategin – skulle kommit till sommaren men förhandlas nu inom Alliansen och ska förhoppningsvis förlösas september eller oktober. Blir det mat i hyllorna som vi har förtroende för som konsumenter, mat som verkligen producerats hållbart och djuretiskt? Lobbyingen har varit och är intensiv, själv har jag diskuterat den i Almedalen och skrivit under debattartiklar på SVT Opinion och Göteborgs-Posten.

IMG_8236

Två viktiga ståndpunktsdokument på mitt skrivbord.

Hållbar konsumtion – alltså hur det kan bli enklare för dig och mig handla hållbart i det stora och det lilla. Här utlovar ministern Per Bolund en strategi i årets budgetproposition. Mycket spännande. Vi har gett input om ändrade rättsregler, en mer hållbar prissättning på varor och tjänster samt ökad stöd till civilsamhälle och forskning för att kunna göra insatser som verkligen biter.

Delningsekonomi – här växer behovet av transparens och tydligare rättsskydd för att det ska bli en vinst både för konsumenterna och gynna en hållbar utveckling. En utredning om detta har just startat, där vi sitter med.  Stor fråga även i övriga Norden och i EU.

Digitala frågor – hett i Almedalen, vi driver hårt både mot politik och näringsliv. Ny EU-förordning med bättre skydd kommer 2018 men frågan är om det räcker och dessutom  behöver det hända saker nu. Detta är ett ansvar för Konsumentverket och Datainspektionen (som har fått anmälningar från oss). Statliga Integritetskommittén grunnar vidare med förslag, där vi deltar.

Garanti- och reklamationsregler när vi köper fysiska varor och när vi köper digitala varor (t ex e-böcker och streamad film) är under översyn i EU. Avgörande för oss konsumenter och kan avgöras i höst.

Snabblån – fortsatt stora problem med denna ”motorväg in i skuldfällan”. I oktober läggs utredningen om högkostnadskrediter fram till regeringen. Vi har krävt bland annat räntetak och kostnadstak.

Telefonförsäljning – ett jätteproblem där provisionshungriga säljare pratar omkull gamla och välvilliga människor. Här finns ett utmärkt utredningsförslag med krav på skriftlig bekräftelse av avtal träffade på telefon. Lobbyingen från säljarna är intensiv och man kan undra varför det dröjer från politikens sida. Ingen proposition är anmäld från regeringen.

Regelförenkling. Stor fråga i näringslivet både i Sverige och i EU. Man vill städa bort onödig byråkrati. Gott och väl, men kontrollfrågan vi i konsumentrörelsen ställer om det går ut över konsumentskydd och krav på information.

TTIP – frihandelsavtalet med USA, som i högsta grad berör oss alla och miljön. Lite av vinna eller försvinna-läge i höst. Vad händer med kemikalieskyddet, livsmedelsreglerna och annat viktigt som vi kämpat oss till under decennier i EU?

Och så en massa andra frågor – hållbara banker, kontanter, bilars avgasutsläpp och Volkswagens bluffar… På Sveriges Konsumenter ser vi fram emot att arbeta med alla dessa – och andra – viktiga frågor för landets tio miljoner konsumenter. Det känns i allra högsta grad meningsfullt att gå till jobbet.

Disk-utabel avgift

Kassettavgift – eller privatkopieringsersättning – är ett påfund från för att se till att författare, kompositörer och artister ska kunna få anständigt betalt. Eftersom det idag är så lätt att kopiera musik och film via datorer, plattor och mobiler har man valt att lägga en avgift på just prylarna där verkan lagras – idag på hårddiskar, USB-minnen, CD-.skivor etc. Tanken är detsamma som när vi spelade in musik på så kallad ”kassetter” (se bilden).

I Sverige är det upphovsrättshavarnas organisation Copyswede som tar ut avgiften. Det kan handla om uppemot 500 kronor för en dator.

Ljudkassett - museiföremål och princip för dagens ersättning till upphovsrättshavare.

Ljudkassett – museiföremål och princip för dagens ersättning till upphovsrättshavare.

Varför gör man så idag? Det andas inte så lite nödlösning och panik.

Systemet slår blint, alla de som inte lagrar musik och film på sina hårddiskar får också betala. Dessutom är det föråldrat. Efter några år av vakuum efter CD- och DVD-eran har nya affärsmodeller sett dagens ljud och ljus. Netflix och Spotify är de mest kända exemplen. Vanligt folk betalar för att strömma, se och höra musik och film, antingen via avgifter eller via annonsering. Pengarna strömmar sedan ner i plånboken hos skapare och artister. Alltmedan konsumenterna i många fall betalar dubbelt. Både för sin hårddisk och genom månadsavgifter till Spotify. Film och musik som köps lagligt kan dessutom vara kopieringsskyddad trots vår rätt att kopiera för privat bruk. Detta innebär att man betalar privatkopieringsersättning på alla tomma DVD-skivor trots att det inte finns några filmer att kopiera.

Upphovsrätt är livsviktigt. Utan den dör kreativitet och innovation. Vare sig det är en möbeldesigner, en låtmakare, en författare eller en målare så behöver de kunna få tillräckligt bra betalt för att försörja sig. Men det finns flera krux. Ett är mellanhänderna, som ofta skär guld med täljkniv. Skivbolagen, till exempel. Ett annat är längden på upphovsrätten. Jag har aldrig förstått varför den måste räcka långt efter upphovsrättshavarens död. Varför ska barn och barnbarn eller olika bolag och stiftelser kunna fortsätta tjäna pengar utan att lyfta ett finger? Bättre att geniala kreatörer får bra betalt medan de lever.

När jag var ung kopierade vi singel- och LP-skivor till kassetter (jo, så gammal är jag). Då förfasade sig skivbolagen – och emellanåt artisterna – över att inte precis alla köpte skivorna. På radio topplistprogram pratade Kaj Kindvall och Ulf Elfving sig igenom hela introt på favoritlåtarna så att det blev svårare att spela in. På order av skivbolagen, sas det.

Det var på 70-talet. Nu har vi 2016. Dags att bryta med kassett-tänket och hitta en system som gynnar konsumenterna och upphovsrättshavarna på ett rättvist och framtidssäkert sätt.

Varför duckar Bankföreningen?

I tider när det blåser mer än kanske någonsin kring bankerna finns det en aktör som valt att ducka – Bankföreningen. Ändå läser jag på hemsidan sådant som ”Bankföreningens vd och berörda medarbetare deltar aktivt i den offentliga debatten” och ”Bankföreningen verkar för en sund utveckling av det svenska bankväsendet.”

Jaha. Tre exempel på motsatsen:

  • Igår kväll diskuterades Panama-affären i SVT:s Agenda. Finansmarknadsminister Per Bolund och Sveriges Konsumenters Jakob König fanns i studion men Bankföreningen hade nobbat inbjudan.
  • I ett seminarium om fondsparande nyligen där jag deltog hade arrangörerna – Konsumentverket och Konkurrensverket – bönat och bett att Bankföreningen skulle deltaga. De vägrade.
  • Den infekterade frågan om kontanthanteringen har inneburit ett massivt bombardemang från pensionärsorganisationer, butiksägare, oss och Kontantupprorets Björn Eriksson. De nobbar konsekvent radiodueller och TV-soffor i frågan.

Så där ser det ut. Vad gäller ansvar för miljö och mänskliga rättigheter (se Fair Finance Guide) är det också tyst. På hemsidan klagas det över bankskatt och amorteringskrav. VD:n Hans Lindberg jobbar i det tysta och av ordförande Annika Falkengren märks inte heller särskilt mycket. Feghet? Knappast. Självtillräcklighet? Säkert, till viss del. Men mest handlar det nog om taktik. Att tiga ihjäl besvärliga och generande frågor.

Bankföreningens VD i talarstolen på ett branschmöte. Mer sällan syns han i media.

Bankföreningens VD i talarstolen på ett branschmöte. Mer sällan syns han i media.

Man kan undra om det är så smart. Vad sänder det för signaler när den ena programledaren efter den andra säger ”Vi har bett Bankföreningen komma hit, men…”? Andra branschorganisationer som Svensk Handel och LRF agerar inte så. En branschorganisation är ansiktet utåt. Det är inte alltid en enkel roll – den ska företräda både goda och dåliga företag men har ingen exekutiv makt över samma företag. I förtroendekriser är detta extra viktigt.

Bankföreningen är mycket flitiga lobbyister. Jag möter dem och ser dem. Det är duktigt och trevligt folk, mestadels. Ledningen och staben av jurister träffar regelbundet riksbankens chefer, riksdagsledamöter, ministrar och sitter i statliga utredningar. I EU är det samma sak, fullt tryck mot kommande lagförslag som äventyrar bankers maktställning. Exempelvis alla idéer om kontonummerportabilitet, som skulle kunna öka konkurrensen. Men detta sker i det tysta, inte i något offentligt meningsutbyte.

Bankföreningen hävdar själva att de aktivt ska ta debatten, verka för en sund utveckling och dessutom ”sprida kunskap om bankerna och deras viktiga roll för tillväxt och välfärd i samhället.” När tänker de börja?

Hälsoappar – en integritetsfälla med avtal om 9000 ord

Hälsoappar har blivit allt mer populära. De är ofta utmärkta hjälpmedel för den som vill hålla sig i trim, äta rätt eller gå ner i vikt. Myntets baksida är att de är en kvalificerad intergritetsfälla. Apparna blir som en journal på ett sjukhus. Fast mycket mer detaljerad. Och spridd vind för våg utan att du har en aning om det.

De flesta skulle nog vara rätt försiktiga med att dela med sig av sitt personuppgifter i kombination med kost- och motionsvanor till vem som helst ute på stan. Ändå är det precis vad som sker, genom appar som vi laddar ner högst frivilligt. Fällan ligger i de avtal som vi godkänner med ett enkelt knapptryck, men som kan vara över 9000 ord långa och innebära rent absurda rättigheter. För appföretagen. Vet du inte det så är du inte ensam. Ingen orkar eller klarar nämligen att läsa de långa, krångliga, ofta engelska texterna. Vår norska systerorganisation Forbrukerrådet har nu gjort det åt oss. Idag går vi gemensamt ut med en granskning som borde vara en väckarklocka både för konsumenter, myndigheter och politiker.Tabell_hälsoappar

Myndigheterna har hittills förhållit sig förvånansvärt passiva inför intergritetskränkningarna och obegripligheterna i avtalen. Det gäller främst Datainspektionen som Konsumentverket. Vi har slagit larm om detta 2014, genom en anmälningarna mot bland annat Ticnet. Vad väntar de på?

Hälsoapparnas integritetshot är en del av det sluttande plan som jag varnat för flera gånger här på bloggen. Sakta förskjuts positionerna och villkoren så att vi konsumenter har mindre och mindre kontroll. Här gäller det inte bara vad du heter och var du bor – utan även hur du mår. Storebror ser dig – och kan sälja dina uppgifter vidare till i stort sett vem som helst, från tillverkare av kosttillskott till försäkringsbolag. Bakom två av apparna i undersökningen – träningsappen Endomondo och en kaloriräknaren MyFitnessPal ligger samma amerikanska bolag. George Orwells fantasi räckte inte ända dit när han skrev sin epokgörande roman ”1984”.

På konsument-radarn 2016

radarKlimatavtal, volkswagenskandal, fulsälj, ekoboom – vi ser tillbaka på ett händelserikt år för konsumenterna. Det knappt påbörjade 2016 blir ett än mer spännande år, men samtidigt finns många orosmoln. Här är några tydliga trender och förutsägelser:

  • Allt är uppkopplat, allt sprids. Tekniken rusar på, vi bär på allt fler prylar som är uppkopplade. På fjärran företagsservrar samlas allt mer data om dig och mig som vi inte har någon kontroll över. Ett nytt EU-direktiv kan stärka konsumentskyddet men kontrollmyndigheterna måste vakna och handeln med data om våra privatliv uppmärksammas.
  • Mat och hälsa blir en mer politisk fråga. Hur kommer regeringens nya livsmedelsstrategi att vara en hjälp för att få ner den skadliga konsumtionen av fett, socker och salt? Ska strategin vara på producenternas villkor eller konsumenternas eller bådas? Snart avgörs det.
  • Fokus på kött – och alternativen. Köttfrossan och djurfabrikerna blir allt mer ifrågasatta – och det handlar om vår egen hälsa, om djurens hälsa och om planetens väl. Om antibiotikaresistens. Varför kan grisar behandlas som vi aldrig skulle drömma att behandla hästar och hundar? Fler ser sambanden, skär ner på köttet, köttersättningsprodukter boomar och vegetariskt breder ut sig i restaurang- och receptvärlden.
  • Fulsäljare, fuskare och finansnasare ska stoppas. Hur länge ska vi stå ut med pushiga telesäljare, fuskande biltillverkare och ”rådgivare” som kränger onödigt dyra fonder. Under 2015 visade regering och riksdag att de tröttnat på att konsumenter luras och under 2016 kan vi vänta oss skärpt lagstiftning. I EU har avgasfusket blivit en väckarklocka som kommer att få följder.
  • Delat är dubbelt bra. Delningsekonomi med pooler, bytessajter och hyrsystem blir allt hetare och innebär både sparade pengar och sparad miljö. Men det får inte ske på bekostnad av konsumentskydd och arbetsrätt. Detta ska utredas och kommer att debatteras allt mer i takt med att branschen expanderar.
  • Ingen slipper undan ansvaret för planeten. Längre. Bankerna är giganten som äntligen verkar vakna och börjat ta ansvar för miljö och etik. Så sakteliga. Svensk Handel ska nu bevisa att det finns ett faktiskt innehåll i mottot ”hållbar handel”, trots julhandelshysteri. Två branscher som knappt börjat är hemelektronik och resor. Trycket mot dem kommer att öka 2016. Klimatavtalet i Paris har gjort klart att nu är det på riktigt.
  • Stöd åt alla. 2016 kan bli ett avgörande år för den lokala och den förebyggande konsumentvägledningen. Telefontjänsten ”Hallå Konsument” måste förbättras parallellt med att precis alla måste betona att den ska vara ett komplement till den mycket mer månghövdade och nödvändiga kommunala rådgivningen.
  • ”Vem kan kan man lita på?” blir en allt viktigare fråga när kommersiella budskap smygs på oss eller kamoufleras som redaktionell text. Vi befinner oss på ett sluttande plan, samhället behöver säga ifrån och reklambeställare och reklammakare tvingas ut i debatten.

Se där några stora frågor som är på Sveriges Konsumenters radar 2016. I vår kommer en reviderad form av ”100 krav för en starkare konsumentpolitik” som vi kommer att driva stenhårt. Det behövs. Bakom alla punkter ovan finns nämligen en starkt oroande trend: Den att klyftorna ökar – mellan dem som kan sina rättigheter och dem som inte kan dem, som förstår språket och inte gör det, som lånar billigt och som lånar svindyrt, som begriper ny digital teknik och som inte gör det, som anammar nya betalningsmedel och som använder kontanter, som använder internet och som inte gör det (vilket är 840 000 människor idag!!). Tillgänglighet och delaktighet är två ord vi kommer att få höra mer av 2016. Och vi kommer att allt oftare ställa frågor som ”Vad är en normalkonsument?” och ”Vad är rimligt att klara av som vanlig konsument?”. Mer information är inte svaret, snarare politik och mobilisering ute där konsumenterna finns. Det handlar om rättvisa, demokrati – och solidaritet.