Fullskaleexperiment på burk

I veckan har Svenska Dagbladet kampanjat om riskerna med att äta burkmat. Fyra reportrar har gjort sig själva till mänskliga försökskaniner och resultatet är alarmerande: Klart höjda halter av Bisfenol A, en kemikalie som tidigt förbjudits i nappflaskor och som man nu hårdstuderar för att kolla hur den påverka människors hälsa. Det är bra jobbat och Svenskan och sätter än en gång fingret på ett antal problem. Det största är att vi har för dålig koll på alla kemikalier – både den direkt effekten av dem på människor och den så kallade cocktail-effekten, alltså effekten i kombination med andra kemikalier. Människor, inklusive barnen, får ständigt agera försökskaniner för att kraven på tillverkarna inte är tillräckligt tuffa. Försiktighetsprincipen borde tillämpas mycket hårdare och man måste på allvar diskutera vem som egentligen ska ha bevisbördan för farlighet och ofarlighet. Och vem som ska göra städjobbet. Det finns lagar om ansvar för produkter men fortfarande är det sällan förorenaren betalar – det är samhället och vi människor med vår hälsa.

Larmet om bisfenol A är inte det första. Det har varit många fler, det kommer många fler. Såväl Margot Wallströms provtagningskampanj som Stefan Jarls film ”Underkastelsen” visar hur illa det sammantaget är ställt. Skälet är för mycket chanstagningar, för mycket fullskaleexperiment. Resultatet visar sig  sällan på kort sikt, vilket är en del av problemet. Om ett par decennier kanske vi har ett tydligare facit för allt vi utsätter vår hud, lungor och mage för – men då kan det ju vara så dags. I fallet med burkmaten kan man ställa sig en rad frågor: Varför upptäcktes inte detta tidigare? Varför krävs det journalister för att utröna en tydlig risk med vardagsmat? Vad är inte det om ett kraftfullt underbetyg till såväl politiska beslutsfattare, till Livsmedelsverket och andra tillsynsmyndigheter, till livsmedelsindustrin som med full vetskap om potentiella risker med bisfenol A ändå petar in dem i direktkontakt med den mat vi äter. Det är riktigt uselt. Och oacceptabelt.

Grattis, Katarina – och ni andra

Trött men nöjd. Så känner jag mig en av höjdpunkterna på ”konsumentåret” – gårdagens utdelning av årets konsumentpris Blåslampan. Som ju gick till Katarina Johansson, författare till boken med den fyndiga titeln ”Badskumt”. Lättläst och viktig larmklocka, en av allt fler om de kemikalier som vi omges av och smetar in oss i. Och som vi vet alldeles för lite om. Och betalar massor för. Här behövs debatt och mer granskningar, hygien- och kosmetikabranschen har länge klarat sig för alltför lätt undan. Så grattis till dig, Katarina. Grattis också till de tre andra finalisterna, alla mycket välmeriterade även de. Juryn hade inget lätt arbete, kan jag avslöja. Vem ska få priset nästa år? Välkommen med nomineringar redan nu.

Nöjd är jag också med eftermiddagens seminarium ”Hur ska företagen rädda världen?”. Hur, inte om de ska rädda världen. Ni som inte var med missade något. Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria, inledde med intressanta tankar om varför vi konsumerar så mycket och så miljömässigt och etiskt fel. Han talade om det ”konsumentionsindustriella komplexet”, där flera faktorer samverkar, bland annat reklam och gammaldags sätt att mäta ekonomisk framgång. En intressant bakgrund till diskussionen om den ohållbara konsumtionshetsen var statsministerns tal på moderatstämman (läs ledaren i nyhetsbrevet om det). Därefter fick ICA, klädföretaget Houdini och hemelektronikbranschen svara på hur de jobbar. Hoidini imponerar, men det gör tyvärr varken ICA och de vilt TV- och datorsäljande hemelektronikföretagen. Jobbet har bara börjat och ansatserna syns knappt i butikerna. I den efterföljande debatten fick Åsa Romson svara på varför inte politikerna gör mer, Svensk Handels Yvonne Ingman svara på varför inte handeln gör mer och jag svara på frågan om konsumenternas roll mitt i allt detta. Eftersom detta är min blogg tänker jag upprepa mina egna poänger: Att alla tre parter har ett jobb att göra, att hänvisning till konsumentmakt inte får bli ett svepskäl att inte göra mer, att det måste bli lättare att välja rätt, att företagen inte kan vänta på superstarka köpsignaler utan måste gå före och faktiskt folkbilda även de. Handeln måste bli lok och inte bakvagn. Debatten kom också att handla en del om köttet, vilket jag kommer att återkomma till inom kort.

Ett steg till mot schyssta kläder

Våra kläder utgör en av de största miljöbovarna. För att ta fram en vanlig t-shirt – en sån där som och jag har massor av hemma i garderoben – slukar 500 liter vatten och tre kilo kemikalier (varav en stor del gifter) i produktionen.  Detta i en tid när kläder är slit- och släng-varor, reklamen handlar om låga priser och alternativen ofta är svåra att hitta (se bland annat vårt projekt ”Gröna trådar”). Igår ordnade Fair Trade Center ett jätteevenemang i Almedalen, där man visade tuffa kläder i material som är snälla mot natur och människor i produktionen. Celebriteter som Åsa Romson, Softa Arkelsten och Gudrun Schyman som lite ovant men förtjust vandrade upp och ner för catwalken. Jubel och applåder. Lite halleluja-stämning som inger ett lite hopp om bättre skjuts på den megaförändring som krävs. Men det är mycket långt kvar och här krävs både nytänk och många som jobbar för att göra schyssta kläder till normen och inte undantaget.

Förbjud skiten!

Danskarna har visat vägen igen. Nu förbjuder de vissa parabener i krämer och kosmetika för små barn. Parabener används i konserveringsmedel, men har i en del forskningsstudier visat sig kunna vara hormonstörande. De hänvisar till en av de mest självklara tumregler i världen – försiktighetsprincipen. Det vill säga – finns det något mindre riskabelt alternativ, använd det! Om det över huvud taget behövs. Opinionen i vårt grannland har också sagt ett rungande ja till förbud i en ny undersökning. Vi har inte kunnat göra något liknande här, men jag är säker på att svaret skulle bli detsamma. Mer om detta på vår egen hemsida och hos danska Forbrugerrådet. Det är lätt att bli förbannad på hur vi med nån sorts självklarhet förväntas ingå ett fullskaleexperiment för kemikalier och att kontrollen är så liten (även om den blir något bättre med nya Reach-reglerna i EU). Visst finns fördelar med nya kemikalier men konsumentnyttan väger oftast alldeles för lätt. Kemikalieindustrin med alla sina arbetstillfällen är en mycket mäktig lobbykraft. Tidigare har det handlat om Bisphenol A, azo-färger m m. Även där har Danmark vågat gå före. Många argumenterar i ett sånt här läge för märkning. Det har sin plats i många lägen, men vi kan inte märka oss ur alla problem. Vi får inte i alla lägen lägga över ansvaret på stressade konsumenter. Vi måste kunna ha modet att säga tvärt nej.

GMO handlar om makt

GMO-debatten har väckts till liv igen. För några veckor sedan rasade några forskare över ”teknikfientligheten” som de menade hindrar en nödvändig utveckling. Svenska Dagbladet skriver idag om att fler och fler av butikskedjorna gör som City Gross, erbjuder garanterat GMO-fri mat. Det är inte komplikationsfritt att ha en fri från-märkning men i det är i grunden svårt att se alternativ idag eftersom GMO smygs på oss bit för bit. Inte minst handlar det om fodret till djuren. Att vara kritisk till GMO är därför inte att vara bakåtsträvare. Min och många andra konsumenters skepsis till GMO handlar om att vi vet för lite om de långsiktiga miljöfarorna och framför allt handlar det om makten över maten. Ska ett fåtal stora företag få binda upp bönder i stora delar av världen med ”sina” grödor, ”sina” bekämpningsmedel etc. Vart leder det i framtiden? Eller som Camilla Sparring med flera skrev i sitt svar på forskarnas debattartikel häromveckan: ”Problemet när det gäller GMO är att den tekniken får enorma konsekvenser för växtodling, djurhållning och livsmedelsproduktion. Den leder oss in i ett läge som vi får svårt att ta oss ur. Ska vi välja genmodifiering bör det därför vara ett beslut som vi alla är delaktiga i, inte ett beslut som ett antal mer eller mindre köpta forskare med stöd av GMO-industrin fattar åt oss.”

Richterskala för giftlarm

Så var det dags igen – för ett giftlarm i vår hemmamiljö. Denna gång är det forskare i Karlstad som varnar för att väggfärg ökar risken för astma och allergi hos barn. Antalet syntetiska kemikalier ökar hela tiden och har aldrig varit större än nu. Det finns mer än 100 000 kemikalier på den europeiska marknaaden. Kemikalieindustrin är enorm, innovativ och satsar mycket på att lobba fram ”rätt” beslut. Vi har fått en ny lagstiftning i EU, REACH, men den går bara halva vägen. För sanningen är att vi vet skrämmande lite om riskerna. Om vad jag och min familj får i oss när vi andas där hemma, tar i saker eller stoppar något i munnen. Vi deltar alla i någon mening i ett fullskaleexpriment med fördelar i ena vågskålen och vår hälsa i den andra. Försiktighetsprincipen ska gälla, men i realiteten väger den lätt.

Speciellt lite vet vi om långtidseffekten och kombinationseffekten av den kemikaliecocktail av av kemikalier som vi får i oss. Stefan Jarls film ”Underkastelsen” – finalist till konsumentpriset Blåslampan i år – lyfter problemet på ett naket och begripligt sätt. Se den!

Larmet om väggfärger är bara ett i raden. Det kommer fler. Hur ska man förhålla sig till alla rapporter utan att gå under av ångest? Hur ska man som småbarnsförälder klara av att öppna en tidning ens. Ja,idag är man ganska utelämnad och det är lätt att känna vanmakt, ”det spelar visst ingen roll, ämnena finns ju överallt och är många”. Här behövs det folkbildning i riskvärdering. Så att man bättre vet när man ska bli orolig. Dessutom vore det bra med någon opartisk ”barometer” för larmen. Sveriges Konsumenter har tidigare lanserat idén om en ”Richterskala” för matlarm. Det borde kunna fungera även för kemikalier i färger, leksaker, kläder och andra produkter. Någon opartisk myndighet skulle kunna gradera de olika rapporterna som kommer från forskare – både till hjälp för allmänheten och för massmedia. Det kräver en del jobb att bestämma kriterier – men skulle göra vardagen enklare och oron mindre.

Billig ananas = utsugning

Så har det hänt igen: Rovdrift på människor har avslöjats som en följd av att vi kan frossa i billig mat. Denna gång gäller det ananas. När du och jag betalar en tia så går 40 öre till dem som gjort det stora jobbet – skött odlingarna, skördat, bearbetat. Ofta till priset av sin egen hälsa. Och miljön. Se filmen och annat material som tagits fram av Consumers International. Hoppas att du blir lika upprörd som jag. På DelMonte och Dole som är orsaken. På ICA och andra aktörer här hemma i goa, trygga Sverige som inte är bättre på att ställa reella krav.  Det behövs för att få en förändring. Detta behöver vi påminnas om igen och igen – att det låga priset har ett högt pris. Om människor bara visste – så skulle de aldrig acceptera detta. Det är min fulla övertygelse. Därför behövs såna här avslöjanden, så att vi kan få till det kunskapslyft som gör att konsumentmakten kan slå till med full kraft. Och tvinga utsugarna att ge vettigt betalt och sluta förstöra hälsan och miljön för dem som finns långt därborta där ananasen gror och växer.

Välkommen triclosan-debatt

Debatten om användandet av ”bakteriefria” produkter drar igång igen efter en artikel på DN Debatt idag. Det är mycket välkommet. Sveriges Konsumenter och andra konsument- och miljöorganisationer har kritiserat kemikaliebranschen och handeln för tio år sedan när triclosan och andra bakteriedödare började bre ut sig. Då gavs löften om försiktighet och utrensning. Tomma ord, visade det sig nu när vi uppmanas att utrota alla obehagliga dofter med ”antibakteriella” träningskläder, lakan, skor, skärbrädor m m. Naturskyddsföreningen och Svenskt Vatten KO-anmäler nu Polygiene för vilseledande marknadsföring och kräver förbud. Det är lätt att instämma. Sådana här medel är ett oskick, de är ett hot både mot miljön och på sikt också vår hälsa och de är helt bakvänt sätt att angripa ”problemet” med obehagliga dofter och bakterier. Konsumentnyttan väger lätt mot riskerna. Ingen ska få lura i oss att man kan ersätta normal hygien med ”mirakelprodukter”. Ingen ska få använda skrämselpropaganda för att få oss att köpa dessa produkter mot förment hotfulla bakterier.

Högtryck för konsumentfrågor

Massmedia har den senaste veckan varit ovanligt späckat med konsumentfrågor. Glädjande! Man kan bara hoppas att det smittar av sig på årets övriga 51 veckor, så att dessa vardagsfrågor får sin rättmätiga plats i spalter, radio- och TV-inslag. Det har handlat om djungeln av miljömärken (DN söndags), problemet med all mat som slängs av butikerna (Bland annat Aktuellt i tisdags med Louise Ungerth och TT under sommaren, där jag själv uttalat att butikerna borde sänka priset på mat nära bäst före-datumet), ny lag om TV-reklamen (alla medier). Och så bisfenolen (se gårdagens blogg). Hur ofta har vi sett en debattartikel i ”drakarna” om konsumentpolitik? I tisdags kom den i alla fall, rubricerad ”Ge oss en konsumentpolitik värd namnet” och signerad journalisten Carl Öström. I söndags hade också DN en utmärkt och kritisk ledare om att centerpartiet vill låta bönderna använda mer antibiotika i djurhållningen, ett mycket märkligt förslag med tanke på problemen med antibiotikaresistensen.

Bisfenol-seger

Det lönar sig att protestera! Det visar dagens regeringsbeslut att man förbereder ett förbud mot bisfenol-A i nappflaskor och andra platsprodukter. Ett självklart och nödvändigt förbud, som borde kommit lång tidigare. Vi hoppas (och tror) att vår grupp på Facebook har bidragit till denna omsvängning i frågan. Nu satsar man nämligen på ett nationellt förbud, inte att gå den långa och sega EU-vägen. Även om en bred europeisk lösning oftast är att föredra får man inte dra sig för att slå med nationella förbud när det behövs. Det går nämligen ofta, inte minst om det handlar om risker för människors hälsa. Och här kontrasterar andra länders handlingskraft – till exempel Danmarks – bjärt mot Sveriges.