Vilken annan bransch kan så uppenbart strunta i sin regler och myndigheter som finansföretagen? Idag kom en rapport från Finansinspektionen att mer än hälften av företagen struntar i bonusreglerna. Så här skriver myndigheten: ”Att felen i stor utsträckning rör bristande tillämpning är uppseendeväckande och pekar på en låg förståelse och insikt i branschen som helhet.” Starka ord för att komma från en annars tämligen försiktig myndighet. Nu ska detta ”utredas”. För mig är det obegripligt att man inte tar i betydligt mer merd hårdhandskarna direkt. Finansbranschen är exceptionell i lomhördhet, nonchalans och brist på markkontakt. Tittar man bakåt de senaste decennierna så kan man se korta perioder av kris, då sektorn kräver garantier och ingripande från samhället och där emellan långa perioder där man gör ofattbara vinster inte tycks bry sig om den debatt som rasar där ute i samhället. Peter Norman och Anders Borg – dags att gå från skarpa ord till skarp handling.

Svar: Ja, det kan de. Banker, fondförvaltare, försäkringsbolag och andra skulle kunna bromsa miljöförstöring, krig, slavarbete, diskriminering, smittsamma sjukdomar och mycket annat elände – om de bara brydde sig på allvar. Eller rättare sagt: Om de investerade ansvarsfullt. Tänk tanken att alla som placerade pengar ställde bestämda krav på att pengar inte ska gå till sånt som förstör. Och om bankerna ställde miljö- och sociala krav när de beviljade lån. Det skulle bli en tsunami som i ett slag överträffade decenniers politiskt och diplomatiskt arbete. Ikväll ska jag leda ett samtal som Fair Trade Center ordnat på Hotel Anglais i Stockholm. Temat är: Vad gör dina pengar ikväll? En bra fråga. Har du tänkt på det? Jag försöker, men anar att jag inte alltid lyckas så bra. Dock handlar det långtifrån bara om konsumentmakt, om olika ”etiska fonder”. Det handlar om hela systemet för finansiella analyser och finansiellt agerande. Hur ändrar men kurs på denna supertanker? Jag tror det kan bli ett mycket spännande samtal med ägare, förvaltare, forskare och frivilligorganisationer. Välkommen!

Låt mig gissa: När du ser att du måste godkänna nya avtalsvillkor på nätet eller i din smarta telefon så gör du det – utan att läsa igenom dem. Rätt, eller hur? Vi utsätts för allt mer ”vägspärrar” i form av oändligt långa och krångliga avtalsvillkor innan vi kan handla, beställa eller använda nya appar och program. iTunes har oskicket att med några månaders mellanrum komma med nya avtalsvillkor. Det senaste var på 61 sidor. 61! Finns det någon som läser allt detta? Som hinner läsa. Och som begriper (utom en handfull affärsjurister). iTunes avtalsterror är ett exempel på att en amerikansk friskrivningskultur håller på att breda ut sig. En sak är att det ska vara ordentliga avtalsvillkor den gången jag köper en villa eller en lägenhet. Men varför måste jag godkänna avtal när jag ska ladda ner en app eller köpa en tågbiljett till Katrineholm. Till paradoxerna hör också att villaavtalet är klart mer begripligt än det för att ladda ner nåt litet spel till sin iPhone. När avtal nuppdateras – som i iTunes –  är det ju också en högst berättigad fråga om man ska lägga det nya jättelång avtalet bredvid det förra och gå igenom det rad för rad för att se om det blivit några förändringar. Eller hur hade det tänkt sig det hela? Sveriges Konsumenter gick idag ut med en Väckarklocka om oskicket och vi planerar att fortsätta kampanjen. För det här är en klart konsumentproblem. Internet och ständig uppkoppling har gjort att vi utsätts för allt mer för situationer där vi ska godkänna jättelånga avtal. När jag intervjuades av en journalist i frågan i eftermiddags kände jag hur förbannad och trött jag egentligen var på detta, både som privatperson och konsumentföreträdare. Högst rimliga krav är: Begriplig text. Och kortare. Tvång på sammanfattning över det som är viktigt för dig. Utpekande av förändringarna mot tidigare avtal. Och självfallet ska det vara en balans i ett avtal, det ska inte bara vara friskrivningar, att företaget svär sig fritt från alla besvär och problem som produkten över huvud taget skulle kunna föra med sig.

Det känns plötsligt obehagligt att ha Visa och MasterCard-kort i plånboken. Orsak: De spärrar betalningar till Wikileaks. När två globala nyckelspelare i betalningssystemet agerar poliser på detta sätt kan man fråga sig vart vi är på väg. Risken är att vi hamnar i ett kontrollsamhälle där banker och andra privata aktörer efter eget – eller någon stormakts – godtycke kan tysta misshagliga röster. Visst, Wikileaks är en kontroversiell organisation  men det är ändå ljusår till knarkkarteller och Usama bin Laden. Visa och Mastercard ska sköta sitt jobb – betalningar. Resten ska lämnas till myndigheter och regeringar. De ska också komma ihåg att deras storhet bygger på konsumenternas förtroende. Ingenting annat. Läs mera på debattsajten Newsmill, med bland andra civilutskottets ordförande Maryam Yazdanfar och  där statsvetaren Sten Ljungkvist menar att detta hotar hela betalningssystemet.

Förförisk reklam för att låna dyrt i juletider.

Det är en nästan rörande omsorg som Folkia visar oss i sin nya affisch-kampanj på stan, ”Ibland får man fler räkningar än man räknat med. Då finns Folkgirot.” Skicka dem till oss, vi betalar. Åh, tack snälla. Och så här före jul också, när man har så lite pengar som ska räcka till så mycket…

Bara namnet Folkgirot, låter inte det förtroendegivande? En av oss, liksom? Lite Folksam. Medaljens baksida – snuskigt höga räntor. Att ”pausa” sina räkningar några veckor kan kosta över 1800 procent, räknat i effektiv årsränta. Jo, du läste rätt. Uppgiften finns på Folkias hemsida. Men, invänder säkert Folkia, det är ju för återkommande kunder och lån på 1000 kronor. Ett extremfall. Okej, vi tar ett annat. 2000 kronor för en ny kund: 216 procent. Rätt extremt det också. Intressant att de tar högre ränta av återkommande kunder. Fundera på det.

Det är ingen slump att annonser och putslustiga reklamfilmerna kommer just nu: Det är snart jul. En tid när mångas ekonomi brakar till följd av allt som ”måste” köpas. Då är det lätt att lockas av frestelsen att skjuta lite, lite på problemet. Det löser sig säkert. Senare. Vem vill inte ha en fröjdefull jul? Det finns ett skäl till: Efter årsskiftet gäller nya konsumentkreditlagen, med tuffare krav på snabblåneföretagen. Så nu är de ute och testar nya affärsmodeller. Ingen slump det heller, tror jag. Och jag är dessutom inte säker på att det är bättre att vara uppbunden till Folkia än till hyresvärden, elbolaget och andra vars räkningar du ”pausar”.

Många konsumenter känner sig misshandlade av stora företag. Det kan gälla flyg, el, banker, försäkringar, läkemedel, tele eller konsertarrangörer. Men det är skillnad mellan att ha rätt och att få rätt. Och vad man orkar kämpa för, särskilt om det inte gäller jättebelopp. Just nu sitter jag på en EU-konferens om grupptalan, vilket är mer intressant än vad man kan tro. Om du inte känner igen begreppet är det inte konstigt, det har knappt använts i Sverige, även om möjligheten finns sedan 2003. Grupptalan innebär att någon i domstol strider för många drabbade konsumenter mot ett och samma företag. Ibland är det småsummor för var och en – ibland stora summor. Idag finns lite olika system i Europas länder, men bristerna är stora Ambitionen är att skapa ett EU-gemensamt system men det är en stor stridsfråga. Näringslivet är livrädda för att få ett amerikanskt system med så kallad ”class action”, där företag drivs mot konkurs av bombardemang av miljonskadestånd. Resan är lång mot ett system som är rättvist och enkelt för oss konsumenter och trots en massa stolta ord så händer ingenting. Två nyckelfrågor är: Vem ska få representera konsumenterna?I många länder är det en organisation som vår. Och ska man förutsätta att alla offer är med (opt-out) eller ska det krävas aktivt godkännande av var och en (opt-in). Där den fungerar bäst idag har man ett system med opt-out, och slutsatsen idag är tydlig: Ge konsumentorganisationer och andra demokratiska representanter betydligt bättre möjlighet att väcka grupptalan. För alla offer direkt – utom de som aktivt avsäger sig hjälp.

Se i övrigt BEUC:s utmärkta broschyr om ”tio gyllene regler” för grupptalan.

Räntan har höjts. Gissa vilka som drabbas värst… Självfallet de som är värst skuldsatta. Nej, nu menar jag inte de som har höga skuldbelopp (bolån etc) utan de som har dyra lån. Alltså kortfristiga snabblån med flera hundra procents ränta. Tro inte att SMS-låneföretagen kommer att vara bussiga och frivilligt bjussa på sin marginal. Dyrt blir ännu dyrare. I E24 idag tar jag upp detta problem. Det finns något moraliskt djupt stötande i reklamen från dessa företag som bygger på lockropen ”varför vänta med att infria dina drömmar – ta ett lån”. En hel generation riskerar att få en förvriden bild av allvaret i att låna, särskilt som skolundervisningen i privatekonomi är skamligt nära noll.

Nu när vi närmar oss årsskiftet och den nya konsumentkreditlagen – med hårdare regler för snabblån – kommer dessutom nya varianter. Testballonger från låneföretagen som kanske, kanske inte faller utom lagen. Folkia lockar med en sorts lån för att betala räkningar. ”Vi tar hand om dina räkningar” låter ju trevligt, men räkningar lär bli skyhög. Det finns all anledning att se upp. Vad innebär det att få en bindande relation till ett högräntebolag iställer för elbolaget, CSN, banken? Vi riskerar att få en utveckling som i USA, där ”payday-loan” ger långivare full access till de intäkter som ramlar in.

Först tvingas bankerna ut oss på gatan för att ta ut pengar, genom att avgiftsbelägga kontantuttag i kassa. Nu rensar de successivt ut uttagskorten genom att lägga på en avgift för dessa. Alltså för att få sina egna pengar. Eller som en kund säger i en DN-intervju idag ”Jag lånar ut mina pengar till banken till en låg ränta, sedan lånar banken ut dem till en högre ränta och tjänar pengar. Ska jag då betala för att komma åt mina pengar?”. Vi ska alltså alla tvingas skaffa kreditkort. Som självfallet har en årsavgift på ett antal hundralappar.

Nu väntar vi på nästa steg. Vad ska bankerna lägga avgifter på härnäst. Varje internet-transaktion som vi själva sköter åt banken via våra datorer? Eller något annat fiffigt?

Söker man ordet ”konsument” i årets budgetproposition får man väldigt få träffar – tror knappast det har varit färre något av de år jag utfört detta test. Nästan inga träffar under rubriken livsmedel (otroligt!). Däremot relativt många träffar på finansiella tjänster (riktigt bra!). Men generellt sett har inte statsbudgeten konsumenten i fokus. Konsumentpolitiken är och har alltid varit ett pytteområde. Det gäller även pengarna, 187 miljoner. Obegripligt, om ni frågar mig. Alla talar om konsumentmakt, om konsumentskydd, om svårigheterna att välja på allt fler marknader. Om SMS-lån, dold reklam och annat elände. Men potten fortsätter att vara närmast löjligt liten. Däremot satsas det rejält på utbudssidan i marknadsekonomin. Matlandet Sverige är en sån jättesatsning, som helt saknar konsumentperspektiv. Visst är det viktigt med företagande, med entreprenörsskap, det ger jobb och skapar tillväxt. Men om bara bråkdelen av de pengar och den uppmärksamhet och den politiska tankemöda som ägnas företagen istället ägnades de miljoner som företagen ska ha som kunder – då hade det varit ett lyft. Tänk på det. Och gör gärna ”konsumenttestet” genom att använda sök-funktionen. Och läs Sveriges Konsumenters pressmeddelande om förslaget till statens finanser år 2011.

SMS-lån har varit en sjukt sätt att utnyttja många svaga konsumenters utsatthet. Varför ska man egentligen ta ett lån som innebär en ränta som omräknat till årsränta innebär flera hundra procent, ibland flera tusen? Inte för att man tycker att det är kul. Utan för att man inte ser någon annan utväg. Eller för att man förletts att tro att det är fördelaktigt. Men nu minskar antalet obetalda lån betydligt. Med tanke på att vilda västern rått på lånemarknaden de senaste åren är det glädjande siffror Kronofogden redovisar, 23 000 inkomna ärenden andra halvåret 2009, 16 000 inkomna ärenden första halvåret i år. Det är bara att hoppas att detta verkligen är ett trendbrott, men mycket talar för det. Dels har de allra värsta avarterna i reklamen stoppats av Konsumentverket, dels debatten varit livlig och många därmed fått upp ögonen med det förrädiska i dessa lån. Till det senare har många goda krafter bidragit, även vi med vår rapport ”Att kränga lån till utsatta”. Flera företag verkar också ha försvunnit från marknaden.

Om mindre än fyra månader skärps lagkraven betydligt på utlånarna, vilket vi krävt länge men nu äntligen blir av. Om myndigheterna jobbar på att den efterlevs och får pengar för jobbet) ska förhoppningsvis marknaden rensas från de värsta avarterna. Dessutom måste den nya skuldsaneringslag som alla utom moderaterna stöder bli verklighet. Samtidigt hoppas jag att vi får en rejäl debatt om själva företeelsen att lättsinnigt marknadsföra lån som en lösning på problemen och därmed nöta in inställningen ”Lev loppan nu och tänk inte på följderna”.