Drevet har gått mot bankerna i veckan. Nya undersökningar visar vad vi egentligen alltid vetat – att alltför få byter bank för att det upplevs som krångligt och det är liksom ”skit samma” vilken storbank man har. Ilskan är stor bland konsumenterna. Och vad hur bemöter bankerna det hela. Jo så här: Swedbanks Michael Wolf framträdde i SVT:s Agenda i söndags – klädsamt klädd i tröja för att understryka folkligheten. Han la ut texten om varför ökad räntemarginal i kombination med en vinst om 15 miljarder var bra för kunderna. Jag känner mig inte särskilt övertygad, men han talade övertygande med många krångliga ord och blev aldrig riktigt ställd mot väggen. Symptomatiskt.

Bankföreningen uttalade sig i Dagens Nyheter om ministrarnas raseri. Reaktionen var även den symptomatisk: ”Vi önskar att Anders Borg istället förde en seriös dialog. Hans kritik slår mot branschens 40 000 anställda som varje dag anstränger sig och gör ett bra jobb.” Invändning 1: Dialog med bankerna brukar inte leda till någon större konsumentnytta, det brukar bara vara ett sätt att vinna tid. Invändning 2: Personalen gör ett bra jobb, men om kritiken drabbar dem borde ledningen tänkt på det tidigare.

Det talas mycket om den inre marknaden, att det måste bli lättare för oss konsumenter att köpa varor och tjänster från ett annat land. Det är närmast en helig princip och kommissionen är beredda att slås hårt för att få igenom lagförslag. Utom på ett område. Har nyligen varit utomlands och än en gång blivit påmind om att när det gäller att ringa och surfa via mobilen så gäller bara lokala marknader. Där slutar allt snack om en inre gränslös marknad för konsumenter. Vi är tvunga att koppla upp oss på lokala operatörer som tar ockerpriser för det så kallade roamingen, alltså att de överför röstsamtal och webbmegabittar till hemmaoperatören i Sverige – och sedan ibland vidare till något annat land. Det paradoxala är att om två personer ringer varandra från samma skidbacke i Österrike får båda betala dyrt eftersom samtalet förs upp till Sverige och sedan tillbaka igen. Detta är naturligtvis fullständigt orimligt och göder enbart en part – tele- och internetoperatörerna. Snacka om att skära guld med täljkniv. Varför får de hållas? Det är ju helt obegripligt? Dessutom gör det ju att de flesta håller nere sina samtal till ett minimum och låter bli att webbsurfa och ladda ner mail när de är utomlands via sitt mobilabonnemang. Med en mer rimlig kostnadsbild, det vill säga samma priser som inom Sverige, skulle det bli betydligt mer fart på trafiken. Och bekvämare för konsumenterna. Det skulle ske genom att vi får en lagstadgad rätt att koppla upp oss via lokala nationella operatörer inom EU för Internet och för mobil datatrafik oberoende av var man har sin egentliga hemmaoperatör. Befinner jag mig i London finns det ju ingen rimlig anledning till att jag ska gå omvägen om Sverige för att läsa BBC:s hemsida. Eller vem påstår egentligen motsatsen?

Nu ska det införas timmätning. Regeringen beslutade igår att konsumenterna ska kunna sänka sina elkostnader genom att förlägga elkrävande aktiviteter till timmar då priset på el är lågt. Eftersom el är en marknad blir det ju dyrt de timmar alla använder el och billigt när få gör det. Det här är utmärkt för miljön, eftersom man slipper ”toppar” i den samlade elförbrukningen då alla kör sina maskiner där hemma och alla kontor och fabriker är igång. Vid sådana toppar importerar vi ofta el, från till exempel danska kolkraftverk. Inget bra. Det är självfallet också bra för de konsumenter som är aktiva och som begriper hur de ska anpassa sin konsumtion. Och som har mycket att vinna. Det gäller exempelvis villaägare med elvärme. Men det gäller ju inte alla konsumenter. Många tycker det här med el är rätt trist och rätt krångligt. De vill laga mat och titta på TV och tvätta kläder och duscha när de själva vill, inte när elen är billig. Livet är nog komplicerat ändå.

Summan av energin vi ska konsumera blir ju ändå ungefär likadan, även om den sprids jämnare över dygnet. Det blir billigare vissa timmar men också dyrare andra. Så  vem vinner egentligen och vem förlorar? Elbolagen lär knappast tillhöra den senare gruppen. Det är viktigt att ha en klar analys och inte ha en övertro på hur mycket människor kan och vill jobba för att få ner elräkningen. Visserligen är det bra för miljön, men för många räcker inte det argumentet. Däremot kan det bli bättre när våra apparater blir smarta och flyttar sin förbrukning till timmar då elen är billig. Värmepannan, frysen och diskmaskinen går igång när de ”känner” att elen är billig. Men där är vi inte än. Tyvärr.

Fjärrvärme är bra, eftersom det ger möjlighet att använda spillvärme. Många av oss har fjärrvärme, bland annat jag själv. Nu är det tänkt att marknaden för fjärrvärme ska avregleras. Valfrihet på ännu ett område. I alla fall kanske. Tanken är att lokala monopolen ska upphävas och att fastighetsägare och bostadsrättsföreningen ska kunna välja och så ska då priset sjunka. Är det tänkt. Detta enligt en statlig utredning som lämnades förra året. Idag har jag varit med på det så kallade Energimarknadsrådet där myndigheter, producenter och brukare möts för att diskutera el, gas och fjärrvärme. Det finns synnerligen delade meningar om nyttan med en sån här reform, och redan i utredningen sägs det tydligt att man egentligen inte vet om det finns någon nytta. Ändå föreslår man en sådan. Flera parter är positiva, bland annat fastighetsägarna. Men många är också skeptiska. Bland annat Konkurrensverket, som brukar älska avregleringar. Det är intressant. De har ganska bra fog för sin tveksamma hållning, det handlar om små marknader eftersom näten inte är sammanbyggda och ska det bli någon riktig fart på konkurrensen ska det finnas uppemot ett tiotal aktörer. Så lär det knappast bli, möjligen i Stockholm och någon ytterligare ort.

Monopol är dåligt. Konkurrens är bra. Så långt är alla överens. Men innan man är säker på att avreglering gör någon skillnad för den enskilde konsumenten ska man inte dra igång. Vilket man knappast lär göra heller. Regeringen tycker frågan ska utredas ytterligare, vilket är bra. Vi får inte får göra om misstagen i början av avregleringen av elmarknaden. Då göder vi bara EON och andra stora aktörer på vår bekostnad. En annan sak är att många är trötta på alla  val och tämligen ointresserade av att lägga ner tid och energi på att sätta sig in i något som bara borde komma ”av sig själv”. Alltså: Inget förhastat, tack!

Hemma efter en dag i ett vackert vinterskrudat Karlstad. Med tåg som gick på tid, nej före tid i båda riktningar. Tack för det, SJ. Ärende: Konsumentverkets insynsråd, alltså representanter för politik, näringsliv och frivilligorganisationer som får information och tillfälle att ge input till hur myndigheten ska jobba och vad man ska prioritera. Idag handlade det bland annat om budget 2013-2015. Bra diskussioner om bland annat behovet av att många konsumenterna inte bara behöver kunskap utan även en inställning och insikt om att ta för sig som konsument. Att vara mer av ”aktivister” för att sätta tryck på handel och tillverkare. Och att det därför behövs både en stark tillsynsmyndighet som med lagbok och föreskrifter som vapen kan hålla efter trilskande branscher och företag. Och en konsumentrörelse som kan mobilisera och engagera.

Efteråt fick vi i insynsrådet tillfälle att presentera oss inför verkets personal. Jag har själv jobbat på Konsumentverket tio år under 90-talet, så det kändes bra att få stå inför en ny generation ”konsumentbyråkrater” och berätta om Sveriges Konsumenter. Många är unga och det finns ett stort engagemang och glöd hos personalen. Det behövs, för det finns många som inte sköter sig, många konsumentproblem att ta sig an. Konsumentverket har blivit tuffare i sin tillsyn, tycker jag och det är bra. Bland publiken i Karlstad fanns ett stort intresse för vad vi i konsumentrörelsen gör och hur mycket vi hinner med utifrån våra relativt små resurser. En slutkläm blir: It takes two to tango – alltså att få marknaden att fungera. Nämligen myndigheterna och ett starkt civilt samhälle.

Bankmarknaden är ett skämt, konstaterar DN idag på sin förstasida. Bara sju procent har bytt bank de senaste tre åren. Bra nyhet, men vem är förvånad? Resultaten har varit de samma i alla liknande undersökningar. När jag jobbade på Råd & Rön på 90-talet skickade vi med en enkät till läsarna om bankerna. Svarsmängden slog alla rekord, vi fick betala betydligt mer än planerat i svarsporto. Även vreden slog rekord. Folk var helt enkelt skitförbannade på bankerna. Men bytte – det gjorde de inte. För krångligt och för liten skillnad mellan jättarna, var orsakerna. Nu hör man ministrarna Anders Borg och Peter Norman muttra var och varannan dag i media över bankerna. De tycker folk ska byta. Jo, det är väl bra. Men det räcker inte. För att få bankerna att ändra sig behövs politiska åtgärder. Det får vara slutsnacka. Ett krav som Sveriges Konsumenter haft i många år – och bland annat finns i vår valplattform från 2010 – är att göra det möjligt att flytta med sig kontonumret. Nummerportabilitet, kalas det. Funkade utmärkt på mobilnumren och ledde till mycket större konkurrens mellan mobilbolagen. Nu säger ju bankerna att det blir för dyrt. Men det ska man ta med en stor nypa salt. Det är en ryggmärgsreflex partsinlaga från bankerna för att de helt enkelt inte vill. Pengarna kunde lämpligen skalas av från bankernas goda vinster, efter tvång från regeringen. Det skulle ju dessutom bli billigare för kunderna i längden p g a bättre konkurrens. Så även om en del av omställningskostnaden knuffades över på kunderna så – vilket alltid är risken – borde det bli bättre i längden. För så här kan vi inte ha det längre.

Att välja gymnasieskola är ett rejält bryderi för föräldrar och ungdomar. Nyss ringde en pappa till mig och ville diskutera problemet. Han påpekade att den oberoende information som finns handlar bara om skolan ifråga fått godkänt eller inte. Och som han sa ”Köper jag en dålig kaffebryggare kan jag köpa en ny. Men här får jag i praktiken ingen andra chans”. Alltså: När man ska göra detta oerhört viktiga val i livet så är informationen tämligen bristfällig. Det som finns är vad andra föräldrar säger, rykten, vittnesmål. Och förstås vad skolorna själva påstår. Reklam, alltså. Det kan vara bra men är en partsinlaga, där det i värsta fall kan vara vilseledande samt att man förtiger viktiga fakta, som skulle kunna avgöra ett reellt val. Dessutom kan man kraftigt ifrågasätta om gymnasieskolorna ska använda allt mer av skattepengar till marknadsföring, vilket SVT-Rapport beskrev igår. Självfallet är det bra att det finns olika inriktning på skolor. Men konkurrensutsättning måste fungera hela vägen ut. Man måste kunna göra medvetna val av skolor, liksom man köra det av fläskkotletten eller jeansen. Här behöver politiker och myndigheter göra det mycket enklare för oss skol-konsumenter.