Reklamen blir allt lurigare. Fiffig teknik blir allt bättre på att träffa rätt, att veta att just JAG, just NU, sitter och längtar efter ett bantningsmedel, en Xbox 360 eller en måltid för två på en fiskrestaurang. Allt vi gör på internet öppnar svindlande möjligheter för dem som vill sälja någonting till oss. Men denna omfattande kommersiella kartläggning debatteras knappt. Jämför med de uppror som skakat Sverige när FRA och Ipred varit på tapeten. Då har det handlat om signalspaning och upphovsrättsskydd och inneburit möjligheter att titta in i våra datorer. Men det görs ju redan, i stor skala av två gigantiska och amerikanska bolag. Hur mycket kan vi lita på dem? Hur vet vi vad de tänker göra med våra uppgifter i framtiden.
Facebooks 800 miljoner användare står inför stora förändringar. De kommer säkert att lanseras som förbättringar för oss användare men de som är vinnare är företagen. Det som utmärker bland annat Facebook är att vi förutsätts gilla läget. Grundläget är att vi accepterar öppenhet och kartläggning, vill vi inte det måste vi säga ifrån, agera aktivt. I Facebook är detta VÄLDIGT krångligt för stora grupper av användare (vilket naturligtvis är avsiktligt).
Just nu är det faktiskt en del upprördhet om förändringarna på sociala medier och i pressen. Men pengarna är för stora, de tekniska möjligheterna för enkla att utnyttja för att de stora spelarna ska stanna upp eller radikalt tänka om. Så utvecklingen lär fortsätta. Vi gillar trots allt Facebook och Google som tjänster. Och uppskattar okritiskt att tjänsterna är gratis i kronor utan betalas med data kring din användning. Annars hade de aldrig varit så populära. Och vi vänjer oss. Gradvis.
Det behövs en grundlig och stor debatt om vart vi är på väg. Konsumenterna måste få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Dessutom måste vi ha rätt att få veta vad andra vet. Likaväl som vi kan få ut våra sjukjournaler eller myndighetsuppgifter så borde det vara en självklar rätt att få ut sina datauppgifter. Och den bild de har av oss. Integriteten är en stor framtida konsumentfråga. Här behövs ansvarstagande från företagen, här behövs kunskap hos konsumenterna om hur marknadsföringen fungerar så att vi kan välja och välja bort hur vi vill bli kartlagda. Och det behövs insikt från politikerna, som måste vara beredda att lagstifta för att värna konsumenterna.

Livsmedelsverket har varit först i Europa att ta fram miljösmarta kostråd. Jag har själv följt arbetet som ledamot av verkets strategigrupp för konsumentfrågor och jag har  varje gång sagt ”Heja!”. Det har inte heller varit så komplicerat, enligt kostexperterna – det som är skadligt för kroppen är också ofta skadligt för naturen. Kött äter vi t ex för mycket av till förfall för kroppen och klimatet. Det finns ett skriande behov hos konsumenterna om råd som kombinerar hälsa och miljö, eftersom de flesta vill göra gott för båda. De gröna kostråden har också fått en stor uppmärksamhet i hela EU och setts som ett föredöme. Så vad händer på hemmaplan? Jo, Kommerskollegiet stoppar råden i sin övernit för att de kan tänkas vara ”protektionistiska”. Kött- och charkbranschen har lobbat intensivt för att de gröna kostråden ska bort och nu har Eskil Erlandsson slutgiltigt satt P för myndigheten att sprida sina väl underbyggda råd till allmänheten (de ligger som nedtonad ”information” på Livsmedelsverkets hemsida. Det är helt otroligt! Här skulle regeringen – och centern – kunna visa framfötterna i miljöarbetet och så fegar de ur. Därför har vi, Naturskyddsföreningen, ABF och nätverket Dyraremat.nu protesterat kraftfullt i debattartikel i Svenska Dagbladet och bestämt oss för att lägga ut kostråden på hemsidan. Vilket fått stor och välförtjänst uppmärksamt i media. Så kampen går vidare.

Tåget är i rörelse. Finansbranschen är som alltid tröga men det är tydligt att vägen mot mer hållbara investeringar har börjat. Och förhoppningsvis var vårt etikseminarium idag ett litet myrsteg i rätt riktning. Det var i alla fall ett välfyllt och uppskattat seminarium på Europahuset i Stockholm. Debatten var livlig och det blev klart var de största hindren finns: ovana, vilsna och motsträviga företag i finansbranschen, konsumenter som tycker att det är svårt att välja hållbart sparande och inte presenteras för sådana alternativ, politiker som inte vill skynda p processen och media som skriver om näringslivet som de alltid gjort. Finansmarknadsminister Peter Norman inledde med att beskriva problemen som vi i konsumentrörelsen brukar göra: Konsumenterna är i kraftigt underläge, informationen dålig och branschen arrgogant och motsträvig. Dock ville han inte reglera för att underlätta för konsumenterna. Bankrepresentanten skyllde på att ”inga kunder frågar efter etiska fonder”, IF Metalls representant om att det ‰r mycket snack och lite verkstad – hos alla banker. Och konsumentrepresentanterna påpekade att det visst fanns regler och normer för etik och miljö- t ex ISO 26000. Och så fick journalisterna en släng, även av moderatorn Anders Andersson och paneldeltagaren Annika Creutzer.

Min egen konklusion är att ansvar måste tas på alla kanter och att branschen inte kan sitta still och vänta. De måste röra sig mot en framtid där etiska fonder och etiska investeringar är regel och inte undantag. För dit måste vi komma. Och potentialen för förändringar vad gäller miljö, mänskliga rättigheter, jämställdhet och hälsa är enorm om även banker och fondbolag bestämmer sig för att alla de miljarder de slussar runt inte ska användas för att första.

Momsen ska sänkas på den mat vi äter på krogen. Med tanke på hur stora skattepengar denna jättesatsning kostar är det förbluffande lite man vill säga om effekterna. När Maud Olofsson vid dagens presskonferens fick frågan vände hon den till att ”Vi måste ju lyssna på branschen!”. Liknande hördes från alliansbröderna, som alla uttalade sig lika vagt om vad detta skulle leda till. Frågan är då: Vad kommer den att leda till för oss konsumenter? Ja, är det någon som på allvar tror att priserna kommer att sänkas? Vid tidigare momssänkningar i andra branscher har företagen raskt trollat fram påstådda kostnadshöjningar och så har effekten ut mot kunden varit plus minus noll. Det är en naturlig reaktion – att alltid spana efter möjligheter till marginalhöjningar. En sänkning av momsen är rena gudagåvan. Den enda slutsats man kan dra av detta: Grattis restaurangbranschen! Att med så vaga argument och i kristider lobba igenom ett så kostsamt politiskt beslut är värt vilken PR-utmärkelse som helst. Här har vi utan tvekan Årets lobbyist!